Ingen bra tid för läsning

I sitt självmordsbrev till maken Leonard bad Virginia Woolf honom att bränna alla hennes papper, inklusive dagboken.
Han gjorde det inte, som väl var.
Jag läser den nu, urvalet på svenska, "Ögonblick av frihet".

Jag är inne i en period där min koncentrationsförmåga är dålig. Efter en arbetsdag tar det tid innan jag landar i läsro.
Det blir inte så många sidor per kväll, men det är en rolig, levande text, som ibland dag för dag, ibland med långa uppehåll skildrar Virginia Woolfs liv, hemliv och hushåll, det intensiva umgänget och sällskapslivet, där namn som T. S. Eliot, W. B. Yeats, Katherine Mansfield, Bernhard Shaw, Bertrand Russell och Aldous Huxley och många, många fler passerar revy.

Woolfs omdömen om de människor hon umgås med är många och målande, ofta knivskarpt sarkastiska, ibland ganska elaka.
Makarna Woolf driver förlaget Hogarth Press i hemmet. Handsätter, trycker och binder T. S. Eliots "The Waste Land" och Katherine Mansfield "Prelude".
Virginia skriver recensioner för Times Literary Supplement och arbetar med sina romaner.
Högt och lågt och stort och smått blandas; väder och känslor, politik och tjänstefolk, depressioner och middagar, skrivande och trädgårdsodling.

"Fredag 17 februari [1922]
Jag tänkte skriva om döden, fast livet brakade in och tog över som vanligt. Jag märker att jag tycker om att fråga människor om döden. Jag har fått för mig att jag inte kommer att leva tills jag blir sjuttio. Tänk, sade jag för mig själv häromdagen, om den här värken över hjärtat en vacker dag plötsligt vrider ur mig som en disktrasa och låter mig ligga där död? Jag kände mig sömnig, likgiltig och lugn; och tyckte därför att det inte gjorde så mycket, bortsett från L. Sedan var det väl någon fågel eller ljuset eller det att jag vaknade till som fick mig att vilja leva - framför allt att vilja strosa utmed floden och titta på allt runt omkring."