(Foto: Peter Lindberg)
Bockstensmannen ligger i sin glaslåda på Varbergs museum sen åtskilliga år och utgjorde för det barn jag en gång var en utmärkt utgångspunkt för filosofiska meditationer kring existentiella frågor.
Dagen blev inte så dum ändå. Jag körde upp till Göteborg med en av sönerna och vi lyssnade och samtalade om musik i bilen. Efter att ha lastat av grejer i nya studentlägenheten körde jag hem och valde att vika av från motorvägen vid Fjärås, in på gamla E 6:an, som går närmare havet. Himlen hade ännu ett vitt ljus mellan de grå molnen och havet var som silver mot de svarta skären. I högtalarna Keith Jarretts Kölnkonsert.
Det blev en färd både i det fysiska rummet och i minnenas och tankarnas rum.
11 kommentarer:
Det kanske är så där man ser ut efter en stökig natt med gänget, särskilt om någon lustigkurre får för sig att man gör sig bättre med en påle genom kroppen. Sådant kan förstöra humöret hos den gladaste!
Ja, men bara en gång...
Varbergs museum har fräschat upp den gamla Bockstensmannen-utställningen och initierat ny forskning. Ganska fascinerande: www.bockstensmannen.se.
För övrigt var det några insändare i lokalpressen här som påpekade det anstötliga i att gräva upp en avlidens kvarlevor och exponera dem på det här sättet, att det var ett brott mot griftefriden...
Jag hade inte fattat att han hade ett så fantastiskt hår! Det ser ju helt syntetiskt ut!
Det ser ut ungefär som Scarlett Johanssons hår i Flicka med pärlörhänge som jag just såg på teve!
:-)
Vill man bli rödhårig är ett bra men lite trist sätt att ligga i en torvmosse några hundra år. Sedan tror jag torvvattnet fungerar som någon sorts garvningsvätska också som bevarar mycket av kroppen. Jag tror att en del mycket äldre danska mosslik har bevarats ännu bättre än Bockstensmannen, inklusive det röda håret.
Bockstensmannen hör till den varbergska delen av min barndom. Jag kom dit som ett slags halvtysk stockholmare och fick äntligen veta något om stora ting. Alla bränderna i Varberg, alla platser där staden legat: Gamla Köpstad, Getakärr... nej nu sviker mig minnet, men det var allt ett par till. Fästningen hörde till de stora attraktionerna och inne i den eller kanske uppe i den fanns det märkvärdigaste av allt: Bockstensmannen. (Ja, och så kulknappen som Karl XII ska ha skjutits med, enligt Sanklev eller hur var det nu?)
Oj, nu väcks lokalpatrioten i mig till liv! Folkskolans otaliga cykelutflykter och museibesök ledda av entusiastiska lärare har satt sina spår...
Bodil, en uppdatering för dig (och för er andra också) vad gäller staden finns här:
http://warberg.info/tidlinje.html
Och lite info om kulknappen finns här:
http://www.bockstensmannen.se/print_page_look.asp?sidnr=229
Och här:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Bockstensmannen#Litteratur
Tack för länkarna! Jag fastnade på det här stället:
"1335
Magnus Eriksson rider sin eriksgata och firar samma år bröllop med den flamländska prinsessan Blanche av Namur. Vi känner henne bäst som drottning Blanka. Detta år avskaffar även Magnus Eriksson de sista kvarlevorna av träldom."
Är det efter henne som "Drottning Blankas plats" eller "Drottning Blankas plan" är benämnd. Det är så vitt jag minns en liten plats ganska nära det ställe där det en gång fanns en Caltex-mack och inte så långt från Rosenfredsskolan. Vet du?
Bodil:
Jag svarar med en karta!
Oj, det börjar ju nästan likna en chatt här på kommentarsidan... Jag vill bara kort, med anledning av Björn Nilssons inlägg om danska mosslik, göra reklam för en roman där just ett sådant mosslik spelar en central roll: "Imago", av Eva Marie Liffner
En märkligt matig berättelse, som paradoxalt nog lämnar efter sig en hunger. Ofta smärtsamt naturalistisk prosa samtidigt som vissa enskilda meningar, särskilt vid närläsning, exponerar ett skärpt poetiskt bildspråk - konkret och fruktbart. Bra skit helt enkelt!
Tack för boktipset, Lars!
Du lurade ju mig att läsa Liffners "Drömmaren och sorgen" och det var verkligen "bra skit". (Detta paradoxala, men innehållsdigra uttryck...)
Skicka en kommentar