Bockstensmannen och jag

Solen gick upp kvart i nio idag, samtidigt som jag gick ut till brevlådan och hämtade DN. Det var kallt, blåste snålt. En molnskärm tog hand om solen och jag insåg att inte heller detta skulle bli en bra dag. Men dagarna nuförtiden blir ju inte bättre än man gör dem. Och denna tid på året känner jag av det släktskap med Bockstensmannen som man när jag var yngre ofta påstod fanns. Det var väl hårsvallet, kanske. Nu närmar jag mig alltmer hans allmänna uppsyn.


(Foto: Peter Lindberg)

Bockstensmannen ligger i sin glaslåda på Varbergs museum sen åtskilliga år och utgjorde för det barn jag en gång var en utmärkt utgångspunkt för filosofiska meditationer kring existentiella frågor.

Dagen blev inte så dum ändå. Jag körde upp till Göteborg med en av sönerna och vi lyssnade och samtalade om musik i bilen. Efter att ha lastat av grejer i nya studentlägenheten körde jag hem och valde att vika av från motorvägen vid Fjärås, in på gamla E 6:an, som går närmare havet. Himlen hade ännu ett vitt ljus mellan de grå molnen och havet var som silver mot de svarta skären. I högtalarna Keith Jarretts Kölnkonsert.
Det blev en färd både i det fysiska rummet och i minnenas och tankarnas rum.