När jag kör från jobbet i Halmstad vid fyra tar jag gamla E6:an och ser de mörka molnmassorna driva in från havet över fältens höstfärger. I Falkenberg börjar det regna. Jag sitter där i illusorisk säkerhet innanför den tunna hinnan av plåt och glas,
"mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål", *
och jag känner ett slags lugn, en befrielse i denna tidrymd mellan avfärd och ankomst, en tidrymd där det inte finns några alternativ, där jag bara är på väg från och till, i en lucka i tiden, fast tiden går. Något är avslutat, något är ännu inte påbörjat. Jag är i steget.
Det är naturligtvis ingen egentlig frihet, jag är låst i nödvändigheten att förflytta mig, men det är också en frist, ett utsträckt nu, där tankarna kan kretsa saktare och röra sig mer ostört.
Jag tycker om att befinna mig i detta tillstånd.
* Tomas Tranströmer: "Schubertiana" i Sanningsbarriären, 1978. Någon borde skriva om trafikmetaforerna hos Tranströmer. Kanske är det redan gjort?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar