Kärlek

Det blev en helg med behagligt milt och fuktigt, vindstilla väder. Både lördag och söndag gör vi långa vandringar i skog och mark. Det är vackert nu.
Och när kvällen mörknar läser jag.

Alain de Bottons "Kärlek - en betraktelse" är liksom författarens övriga böcker väldigt lättläst - och det är en fara, man kan skumma igenom den och inte riktigt uppfatta hur rik på tankar boken är.

Det är inga revolutionerande tankar om förälskelse, kärlek och relationer mellan könen som förs fram i denna, jag citerar baksidestexten, "genreöverskridande bok som rör sig mellan den traditionella kärleksromanen och en studie över kärleken ur ett filosofiskt perspektiv."
Men så har ju också de djupaste sanningarna om människan ett stort mått av banalitet. Vi är ju så många. Och inte så olika.

Bokens kapitel behandlar olika teman, från det slumpmässiga mötet och förälskelsen och dess grund i en brist hos oss som leder till en våldsam idealisering av den vi förälskar oss i och det behov av att finna en mening med just detta möte som då uppstår - till det ibland bittra slutet.

De Botton har god blick för detta att kärleken inte har någon objektiv, naturgiven grund, utan består av, i bästa fall livslångt förnyade, subjektiva val.
Och att den som allt i livet är en flytande, fluktuerande företeelse.

Ett kapitel har rubriken " "Jag"-bekräftelse" och det har relevans generellt för mänsklig samvaro.

"Problemet med att vi behöver andra människor för att rättfärdiga vår existens, är att vi i stor utsträckning är utlämnade till deras förmåga att tillskriva oss rätt identitet. Om vi, som Stendahl hävdar, inte kan ha någon personlighet utan andra människor, så måste den andra människan med vilken vi delar säng vara en skicklig mellanlänk för att vi inte ska känna oss vanställda och oriktigt framställda. Men förvrängs vi inte alltid definitionsmässigt av andra människor - vare sig det är till det bättre eller till det sämre?"

Den spegel som andra människor är använder vi för att se och förstå oss själva. Och alla spegelbilder är i någon mån förvrängda.
I ensamhet är vi ingen, för att tala ekelöfska. Tillvaron är en spegelsal.

De Botton har en annan underbar bild av växelspelet mellan jag och andra, mellan jag och värld:

"Jaget kan jämföras med en amöba vars yttre väggar är elastiska och därför anpassar sig till omgivningen. Det är inte så att amöban inte har några dimensioner, det är bara det att den saknar en form som den själv definierar."

Så långt som till att vi helt saknar egen form vill jag inte gå. Men i detta växelspel finns det verkligen dagar när jag känner mig som en amöba...