Jeeves and Wooster

Ett gammalt beprövat recept vid nedstämdhet på grund av kraftig övre luftvägsinfektionen är att se på underhållande filmer. Humor lär ju vara läkande.
Jag fick fart på den gamla videon och plockade fram kassetterna med Jeeves and Wooster, the complete series, från tidigt 90-tal. Om jag minns rätt inköpta i London tillsammans med barnen. Vi såg serien när den gick på svensk TV och vi älskade den.
Denna Wodehouseska helt absurda, stiliserade, engelska överklassvärld med hjärndöda töntar, förfärliga fastrar och ständiga förlovningsförvecklingar - varför är den så rolig? Karaktärerna är fasta, intrigerna är desamma och det mesta kan förutsägas - och det även om man inte som jag nästan kan episoderna utantill.

Jag grubblar en stund på frågan och tar sen fram Sigrid Combüchens essäsamling "Om en dag man vaknar" (1995) och läser om Wodehouse:
"De som argumenterar för Wodehouses snille har dessutom svårt att finna de rätta orden för hans originalitet. De berättar om litterära ritualer eller till och med upprepningar, om stillastående och trivialitet i hans fiktiva värld, en tolkningsmetod som inte kan förmedla något av humorns rolighet, än mindre dess väsen. Men så är detta väsen också gudomligt (även om påfallande få religioner har lanserat en gud för humorn): man kan inte avbilda det, man kan inte bevisa dess existens, men ändå är dess påverkan helt avgörande för vem man är."

Efter ytterligare en stund hittar jag hos den vördnadsvärde Anders Ehnmark:

"Wodehouse är en författare som inte efterlämnar något alls då man slagit igen boken, men som vid en omläsning genast på nytt förtrollar, varefter det åter är borta."
("Frihetens rike : om det roliga", 2001)

Och vem kan glömma Madeline Bassett?