Dr Jekyll and Mr Hyde

Det finns böcker som man säger att man har läst, men när man tänker efter är det nog bara så att man känner till innehållet på samma sätt som man "kan" en saga eller en myt.
Leif Zern skrev i DN för att tag sen om en sådan bok, Robert Louis Stevensons "The strange case of Dr Jekyll and Mr Hyde" (1886), med anledning av

"den fortfarande gångbara demonisering av brottslingar som tycks vara sommarhalvårets speciella form av cynisk underhållning."

Zern skriver:

"Varje människas dubbelhet innebär att hon har kapacitet att vara både god och ond. Henry Jekyll har Edward Hyde inom sig, en möjlighet som när som helst kan realiseras, och så länge han blundar för denna sanning är han en fara för sin omgivning. Den som förlägger ondskan hos "de andra" bidrar bara till att framkalla den. Livet kan inte befrias från allt som är outhärdligt."

Jag tror att detta är en djup sanning.

Jag måste ha läst om Dr Jekyll och Mr Hyde som Illustrerad klassiker på femtiotalet, kanske i någon ungdomsboksupplaga, och sett den där klassiska svartvita filmatiseringen.
Men nu har jag sträckläst den i en behändig Penguinutgåva.