Sireners sång

Nu kan jag kan i alla fall läsa, om än något hostande och snörvlande, denna strålande vackra septembersöndag när jättelika maskiner dundrar förbi huset för att ta den tredje grässkörden. Jag går ut en stund i trädgården för att vänja vid mig frisk luft igen. Färgerna är underbara. Rudbeckiorna sjunger på sista versen.

Johan Theorins nya, "Nattfåk", var bra på samma sätt som "Skumtimmen". Möjligen blev intrigen alltför vidlyftig till slut och upplösningen (av kommersiella skäl?) uppskruvad till normalläge för genren.

Jag har också börjat läsa Nina Björks "Sireners sång", om manligt och kvinnligt i moderniteten. I modernitetens, dvs vetenskapens och förnuftets, hela den moderna utvecklingens, historia, har kvinnorna fått representera något annat än mannen, både ideologiskt och reellt.
Mannen har skapat, kvinnan har vårdat. Mannen står för disciplin och framsteg, Kvinnan är fast i sin natur.

Precis som "Under det rosa täcket" är detta en lysande bra bok. Björk följer visserligen feministiska kulturteoretiska ledstjärnor, Judith Butler m fl, men tappar aldrig fotfästet i den verkliga världen. Och det är intressant!

Det första kapitlet, "På resa med det moderna jaget", utgår från Horkheimer/Adornos klassiska framställning i "Upplysningens dialektik" (1944) av Odyssevs som "urbilden av den borgerlige individen", vars karaktärsdrag är list och planerande förnuft, rationellt kalkylerande och avstående från omedelbar driftstillfredsställelse, dvs drag som traditionen tillskriver Mannen, den som övervinner och erövrar naturen och står för framstegen.
Medan Kvinnan framställs som motsatsen, lockande och farligt nära naturen, som sirenerna som med sin sång vill fresta Odyssevs och hans män.

Dessa motsatta roller följs sedan i Goethes "Faust", utgående från Marshall Bermans "Allt som är fast förflyktigas" (på svenska 1987) och ännu längre fram i en förödande analys av von Triers film "Breaking the waves", en film som jag inte sett - men om hälften av Björks analys är riktig är det en förfärlig film!

Det är lätt att läsa den här boken lite för fort. Nu ska jag hejda mig genom att läsa kapitlet om Flauberts "Madame Bovary" en gång till.
Nina Björk är en farlig författare. Man får lust att läsa om.
Jag plockar fram Horkheimer/Adorno i hyllan, där finns både Röda bokförlagets utgåva från 1981, läst, och den reviderade översättningen på Daidalos, oläst. Och Marshall Berman på Arkiv förlag, läst. Det var en stora läsupplevelser. Jag bläddrar lite, och minns... något i alla fall.