En essä i dagens DN av Ingela Nilsson med rubriken "Säg mig vad du läser" fångar min uppmärksamhet denna plötsligt stillsamma, regniga söndagseftermiddag.
Här refereras en fransk litteraturdebatt med utgångspunkt i två böcker med olika synsätt på litteratur och läsning.
Tzvetan Todorov företräder den klassiska synen att god litteratur gör oss till bättre människor och skänker livet mening. De goda litterära verken har en inneboende skönhet som man kan ta del av och påverkas av - om man läser ordentligt och väljer just den goda litteraturen.
Men kan ett litterärt verks innehåll så att säga "tankas över" till läsaren på detta sätt?
Och - har ett litterärt verk verkligen ett en gång för alla givet "innehåll"?
Pierre Bayard menar tvärtom att verkets mening skapas av läsaren i läsandet - och att vi som läsare inte bara läser böcker från pärm till pärm. Vi skummar böcker, vi hör talas om dem, vi läser recensioner - och vi glömmer bort böcker vi läst.
Allt det vi på något sätt tagit till oss bildar vårt "inre bibliotek", som "formar vår personlighet och utgör det system med vilket vi upplever verkligheten." Och vi använder detta inre bibliotek för att förhålla oss till hela vår kulturella verklighet.
Bayard menar också att vi inte ska skämmas över att vi inte läst "alla" böcker vi borde ha läst. Nästan ingen har gjort det.
Dessutom (och här tycker jag att Bayard blir verkligen intressant): att tala om böcker är alltid att tala om sig själv.
Inte bara recensenten och kritikern, som skriver om en bok och därmed "behandlar konst så som konst behandlar naturen", utan också den reflekterande läsaren "är fri att skapa sin egen text, att utsätta böcker för transformation och själv bli "författare" ."
Jag håller avgjort mer med Bayard än Todorov.
I ett tidigare blogginlägg har jag skrivit om läsning "för liv och innehåll", med Nina Björks ord, i motsats till läsning för att ha läst det där man måste ha läst, oavsett om man kan ta det till sig.
Jag läser för liv och innehåll, med ett enda kriterium: talar verket till mig? Och även om det gör det, så tror jag aldrig att det finns ett ett-till-ett-förhållande mellan författaren och verket och mig och min läsning. Eller att det ens finns mellan författarens och verket.
Verkligheten är alltid mer innehållsrik än avbildningar av verkligheten.
Att tala om böcker är alltid att tala om sig själv - jag inser att det är ju det jag håller på med här...
3 kommentarer:
Själv är jag lite tveksam generellt till franska eller francophona litteraturteoretiker. Undrar om det inte blir för mycket knepig teori ibland.
Men det där med sändar- och mottagarförhållande funderar jag ofta på i egenskap av amatörpoet. En del dikter har jag lagt ut på en poesisajt och fått reaktioner, och jag har reagerat på andras försök. Det är uppenbart att man slänger ut bilder och tankar i världen, men när de gått genom en läsares hjärna kan något ur författarens synpunkt oväntat komma fram. (Om sådant händer i kursböcker och liknande är det dock frågan om inte texten bör omarbetas!) Det intressanta när man jobbar med en sajt är att man kan få in sådana reaktioner ganska snart. Man kan notera hur läsaren skapar sin egen version som kanske kan återkopplas som förbättringsförslag till den ursprungliga författaren.
Jag tror att det här fungerar vid överföring av idéer från en kultur till en annan också. Amerikansk rock blir något annat när den tas om hand av franska rockare, även om fransoserna gärna skulle ta över såväl etikett som innehåll utan förändring. De har ju skallen full av chansoner lik förbaskat.
Kan man säga att varje människa faktiskt ur en viss synvinkel är en ö, och på dess stränder åker diverse föremål och artefakter upp från andra öar, och det gäller att på något klokt sätt lista ut hur de kan användas?
Jag har samma tveksamhet, men blir ibland fascinerad. Senast i Montaigneläsningen, där Starobinski ställdes mot den mer jordnäre Melberg och ffa Bredal.
När det gäller mänsklig kommunikation och förståelse i allmänhet har jag länge haft planer på att utveckla en teori som säger ungefär att "den perfekta kommunikationen uppstår genom det missförstånd där båda parter upplever sig förstådda"...
Din bild av människan som en ö är inte dum - John Donne hade inte rätt i alla avseenden...
Får väl komplettera bilden med att jag på min ö inte bara samlar skräp på stranden för analys också själv slänger lite gods i havet då och då och låter det flyta iväg - flaskpost exempelvis. Kanske vatten kommer in i flaskan och gör texten på papperet suddig och svår att tolka?
Jo kunskapsteori är intressant!
Skicka en kommentar