måndag 18 augusti 2008

Vandring på villovägar

Länge har jag tänkt på att vandra i skogen öster om Ätran, söder om Gällared.
Denna måndag parkerar jag vid den nedlagda macken i Gällared och vandrar sedan söderut på den långa bron över Ätran. Klockan är nio. Det är tjugo grader, sol och växlande molnighet. Perfekt vandringsväder.
Efter bron tar jag in till vänster på vägen mot Årnakulla. Den välhållna grusvägen bär uppför genom granskogen. Men stora områden är ännu renblåsta. Det ser inte ut att vara planterat.

Efter Bokhult är det mer lövträd. Beteshagar med ek och vildapel, odlingsrösen. Men inga djur har betat där i år.
Det är tyst. Vinden susar i träden. Jag går ganska raskt och ljudet av mina steg i gruset är en del av den enkelhet jag söker. En väg och en vandrare. Jag ska erkänna att det är en märklig nostalgi som får mig att ge mig ut så här, en längtan efter en förgången värld där klockorna går långsamt och tingen är färre.

Mellan Bokhult och Kurhult möter jag en gammal dam, med vitt hår och stora solglasögon och käpp. Hon kommer sakta gående och håller en ung flicka i armen. Vi stannar och hälsar och den gamla damen förhör sig om vem jag är, var jag kommer ifrån och vart jag är på väg. Flickan ser något besvärad ut. Men vi enas om att vädret är vackert innan vi skiljs åt.
Sådana möten är bara möjliga för gående.

När jag slår mig ner för att att dricka kaffe och tar fram anteckningsboken märker jag att jag tappat pennan. Jag tar det som ett tecken att jag måste lägga band på min grafomani och bestämmer mig för att minnas istället.

Jag går förbi Årnakulla, som ser ut att vara ett aktivt lantbruk, kommer fram till landsvägen som jag följer söderut längs med Oksjön och Gärdessjön, viker sen upp till höger förbi Storegården och efter betesmarkerna tar jag en skogsväg till vänster. En liten vacker tjärn visar att jag är på rätt väg.

Min tanke är sedan att följa skogsvägar ner mot Ätran. De finns utsatta på kartan. Det gäller bara att välja rätt väg. Vad som följer vill jag inte gå närmare in på - men jag inser till slut att jag inte vet var jag är. Jag försöker med hjälp av solen och terrängförhållandena hitta min position på kartan. Jag går och går och går tillbaka och väljer på nytt och tanken på en GPS inställer sig...

Till slut känns det som om jag är på rätt väg och efter att ha stött på en vacker huggorm ser jag från en höjd Ätrans dalgång och på den andra sidan Rike-Arons skog och jag slår mig ner i en backe och äter en sen lunch.
Jag lägger mig i solen med ryggsäcken som kudde och med kepsen över ansiktet och vilar och lyssnar och somnar nästan.

Strax före fyra är jag tillbaka i Gällared efter drygt två mils vandring och går in på Ya Poh och köper empanadas till kvällen och sitter en stund i solen och dricker en läsk.
Det känns bra. Benen är trötta och ryggen, men det har varit en bra dag.
När jag kör hem genom Ätradalen över Askome och Vessigebro mörknar himlen alltmer i sydväst och några regndroppar faller.

12 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Den bortblåsta skogen ser ganska ledsam ut. Men kan det där ha varit ett område med ljunghedar som planterats med skog i ganska sen tid? Har läst någonstans att delar av Halland avskogades redan under bronsåldern och blev betesmarker och hedar, och att återplantering skedde först i början av 1900-talet. Kan ha läst det i Selanders "Det levande landskapet i Sverige".

Papper och penna kan i viss mån ersättas av mobilen, det vill säga om man har en mobil med inspelningsfunktion och kan prata in sina intryck.

Henry Ståhle sa...

Ordet "grafomani" fastnade jag för, samt det märkliga faktum att det serverades spanskt käk på ett Thailändskt klingande fik. Dessutom att du såg en snygg orm. Vandring är bra, grusvägar är bra, 20 grader är också bra. Grattis!

Lennart Erling sa...

Björn:
Jag bläddrar lite i litteraturen och bilden jag får är att Hallands inland alltid haft lövskog medan slättlandet varit trädfattigt. Malmström skriver i "Hallands historia" att överutnyttjande och okunskap ledde till att "landskapet [fick] en ökad prägel av ödeläggelse och armod", med bl a ljunghedar och flygsandfält. Det är först efter 1850 som jordbruket blir rationellt och skog planteras.
Så dagens industrigranskogar är en ny företeelse. Kanske är det ett tidens tecken att de så lätt blåser omkull?
Selanders bok har legat länge i bakhuvudet som en bok jag borde skaffa. Ska kolla antikvariat.net.
Mobilen använde jag vid förra vandringen. Det är inte dumt. Men nu ville jag vara mer primitiv.

Lennart Erling sa...

Henry:
Jag rekommenderar Ya Poh, det var väldigt goda empanadas! Jag har kompletterat blogginlägget med en länk till Ya Poh:s hemsida.

( http://www.ya-poh.com/ )

Och jag är grafomani-kroniker...

Björn Nilsson sa...

Selanders lunta kan verkligen rekommenderas. Den återspeglar läget på femtiotalet, just när den stora rationaliseringsvågen var på gång att sopa bort den gamla välkända landsbygden med röda kossor i hagarna etc. Den finns i ett senare omtryck på dåligt papper och med lite skum inbindning, gjord i Ungern har jag för mig. Men tycker man att texten är det viktigaste (och det tycker jag) blundar man för att pappersfiberna verkar ligga åt fel håll exvis.

Tack för uppdateringen av Hallands skogologi också. Har bara varit i den delen av världen två gånger och det var för länge sedan - åkte till Varberg och tittade på fåglar vid Getterön. Annars klarar jag mig gott med Alf Hambes magiska hallandstoner från "Inge-land".

Kurt sa...

Det finns ju förövrigt många inspirerande böcker om vandring, inte minst Werner Herzogs bok "Att gå i kylan". Där han gör en form av botvandring. Annars tycker jag ofta att det vid den här tiden på året ofta kan vara bättre att undvika vägar och stigar, och bara gå rakt igenom en skog, om inte annat ett utmärkt sätt att hitta gott om svamp.

Lennart Erling sa...

Kurt:
Tack för boktipset!
En bok som jag minns och som efter visst letande hittar i hyllan är Lars Hermanssons "Gå till gå", om en långvandring på vägar i Umbrien.
Jag har glömt alla detaljer och när jag nu bläddrar i den känns det lockande att läsa om den...
När jag googlar på "Att gå i kyla" hittar jag denna intressanta artikel,

http://tidskrift.nu/artikel.php?Id=414

där även Sebald och Thomas Bernhard behandlas.
Bernhard dyker upp mer och mer. Ett tecken på att jag ska läsa honom? Herzog ska jag definitivt försöka få tag i.

Lennart Erling sa...

Och när jag nu läser Lars Hermanssons "Gå till gå" så skriver han just om Werner Herzogs "Att gå i kylan"...
Ständigt dessa förbindelser...

Lena/northofsweden sa...

Apropos grafomani: Har du hört talas om fotografomani? Det lider jag av.

Lennart Erling sa...

Lena:
Jag är lite avundsjuk på er fotografomaner som kan ta bra bilder... orden är fattiga kusiner som stammar...

Börje Årnedal sa...

Hej! Trevligt att läsa om Årnakulla. Har mina rötter där även om jag aldrig bott där. Mitt efternamn kommer därifrån. Ägde min farfarsfars, farfars och fars fastighet till strax före stormen Gudrun. Det finns många spännande ställen som Trollabjär där och Bockön.

Lennart Erling sa...

Börje:
Hej, det var en fin vandring den där dagen i somras (även om jag kom lite på villovägar...) Ett bra sätt att stressa av. Roligt med en kommentar så här långt efter! Världen är liten och webben gör den ännu mindre...