Tillbaka till grottekvarnen. Lästimmarna blir färre. Här ett citat från den kloka feministen Nina Björks "Under det rosa täcket":"Även om den "manliga" och den "kvinnliga" identiteten har förändrats - till en del beroende av politiska beslut - så fortsätter vi att leva i ett manssamhälle, där män har den största makten både som grupp betraktat och även inom de flesta relationer mellan en enskild man och kvinna; där varje kvinna och varje man föds till en förväntad "kvinnlighet" och en förväntad "manlighet", till ett bestämt livsmanus där den enskilda individens inställning till och "val" av arbete, kärlek, utseende, drömmar, vänskap ser olika ut beroende på om vi föds som flicka eller pojke. Att se dessa livsmanus som naturliga och/eller som personligt valda ingår i de patriarkaliska glasögon som vi alla på ett osynligt sätt lär oss att bära - men som feminister i någon mån försöker att byta ut mot en feministisk skärva, en feministisk lins. Därmed kommer feminister att förolämpa inte bara mäns "verklighet" utan även kvinnors - båda könen har sina namnteckningar under det patriarkala kontraktet och båda könen har sitt ansvar för att upprätthålla det."
2 kommentarer:
Jag borde nog läsa den där boken. Även om jag antar att Björk inte har någon lösning på dilemmat hon presenterar.
En gång för ganska länge sedan (25 år sedan?) bestämde jag mig för att sluta bry mig om de stora linjerna eller försöka påverka de stora besluten. I stället bestämde jag mig för att försöka leva som jag lärde, verka i det lilla, möjligen förändra i min egen lilla kupa. Det är väl bara mina barn som kan avgöra om jag i någon mån har lyckats.
Anledningen till att jag fattade ett sådant beslut var att jag höll på att bränna ut mig långt innan det var på modet.
Nu har min äldsta dotter (som betecknar sig som queer men vägrar att stämplas som feminist) läst boken och hon verkar tycka att den är mycket läsvärd. Jag tror jag ska låna den av henne och bli lite deprimerad så här i början av hösten!
;-)
Jag tycker absolut att du ska läsa den! Björk har ingen lösning (fast jag har 40 sidor kvar...), men hennes sätt att skriva om den seglivade ojämlikheten gör mig på något sätt glad fast det finns så mycket upprörande saker - det är kanske det att insikt och förståelse även i elände kan verka på något sätt hoppfullt. Hon har en kärv realism som tilltalar mig. En öppenhet för ett kanske utopiskt tänkande, som nog måste till för att något ska föra framåt.
Skicka en kommentar