Det klarnar upp efter åskregnet. Jag går en kvällspromenad, skrämmer upp gråhägern som cirklar runt på mäktiga vingar.Jag funderar på Cecilia Davidssons tre novellsamlingar "En av dessa nätter" (1994), "Utan pengar, utan bikini" (1998) och "Vänta på vind" (2002), som jag nu läst i ett svep.
Hon har lovordats av kritiker för sin lågmälda, minimalistiska prosa i Raymond Carvers efterföljd. Jag läste något för några år sedan, men tyckte inte det var bra.
Nu när jag läser så tycker jag likadant. Det vill säga, några av berättelserna fungerar. Isberget finns där under den beskrivna ytan. Men de flesta är - bara yta. Stil - men inte mycket mer.
Bäst är hon som skildrare av barn och barns värld, tycker jag.
Jag sträckläser också Eva-Marie Liffners "Drömmaren och sorgen" (därtill ombedd...) och trots att den har väl mycket av övernaturliga händelser och mystiska historiska förvecklingar à la Maria Gripe eller Poe, så förförs jag av att den är så vacker skriven: språket är formidabelt, miljö- och personskildringarna är så fulla av färg och fängslande och sammanflätningar av tidsplan och av verklighet och dröm så skickligt gjorda att jag bara vänder blad... Alla gåtor får väl inte sitt svar på slutet, men hela den fantasifulla konstruktionens stämning stannar kvar länge. Och det var nog det som var meningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar