En vinterdag gick jag nere vid havet, omsluten av den grå luften. Världen var stilla, ett väldigt rum där gränserna mellan land, hav och himmel flutit samman. Bara jag var i rörelse, dyster och olustig.
Ilandflutna isflak i vattenbrynet.
Doft från sjoken av ruttnande tång.
Ett svanpar som vita fläckar en bit ut i gråheten.
Vindkraftverkens vita vingar stod alldeles stilla.
Då hör jag ljudet. Ljudet från de små, korta vågorna som slår in mot de yttersta sandrevlarna.
Svarta glipor i den ljusare, svagt glänsande vattenytan som öppnar sig med ett knappt hörbart, nästan metalliskt ljud, som snabbt klipps av och försvinner i tystnaden när de sluts igen.
Jag lyssnar till det upprepade ljudet.
Och detta ljud är till slut det enda som finns. Jag låter mina dystra tankar följa vågornas rytm. Och där finner jag den djupaste trösten: att vara ett med världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar