Jag skrev igår om vårt "inre bibliotek" som vi bär med oss och som styr hur vi förhåller oss till vår kulturella verklighet.Många av de lästa böckerna i detta bibliotek har vi glömt och ett sätt för mig att hitta dem är att sätta slumpgeneratorn i arbete.
Jag gjorde så och fick Olof Lagercrantz "Jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma : Gunnar Ekelöf betraktad av Olof Lagercrantz" i min hand och började läsa.
På titelbladet har jag antecknat att jag läste den i september 1994, det år då den utkom. Om någon frågat mig om den genom åren hade jag sagt att den var "bra", för det var så jag mindes den.
Men när jag nu läser den igen är den inte bara bra, den är underbar. Jag satt uppe med boken på söndagskvällen och läste, medan skymningen utanför fönstren övergick i natt, i sällskap med en flaska "Old Speckled Hen".
"Gunnar Ekelöf och jag kände varandra sedan mitten av 30-talet. Vi hade lätt att umgås bland annat därför att vi uppfostrats lika, i skyddad överklass. Vi var båda vad man den gången kallade barnkammarbarn och båda hade vi i vår barndom en sinnessjuk förälder i hemmet, han en far och jag en mor. Därom talade vi. Vi kom att vara vänner till hans död."Så inleder Lagercrantz. Och han fortsätter:
"Jag antecknade då och då om honom. Några av dessa anteckningar tillsammans med ett urval ur Gunnar och Ingrid Ekelöfs brev till Martina - min hustru sedan 53 år - och mig använder jag i denna bok."Det är en lättläst bok, en anekdotisk bok om man så vill, men den är allt annat än lättviktig. Lagercrantz blandar minnesbilder med kommentarer till dikter och fram tonar en bilden av både vardagsmänniskan och poeten Gunnar Ekelöf, en mycket bildad man och en barnsligt lekfull människa, en man med barndomens trauma i hjärtat hela livet, en poet vars hela liv blev till dikt.
En man som inte kunde leva och skapa utan ruset. Och som söp sig till sjukdom och för tidig död.
Skildringen av Ekelöfs sista tid och död i strupcancer är plågsam läsning.
Lagercrantz skriver:
"De dödas skuggor har funnits i Gunnars dikt från hans tidiga ungdom. Han har, själv i livet, frammanat dem ur underjorden. Nu under sina senare år sänker han sig ned bland dem."Det sker en försoning med döden och de döda. De döda hos Ekelöf är "milda och ömsinta. De har blivit befriade från sina kroppar och de brutala begär som följde med dem."
Jag har tidigare skrivit om de döda som hemlösa, i anslutning till Sebald.
Jag ser det som en av de där märkliga förbindelserna som löper mellan böcker i våra inre bibliotek när jag nu uppmärksammas av Lagercrantz på dikten "När de slipper ut", i diktsamlingen Strountes från 1955.
När de slipper ut genom körgårdsgrinden
en påsknatt, en påsknatt
När de döda går ut att betitta staden
en månskensnatt, en mån-natt
Då är det evig hemlöshet som gör sig knäsatt
knäsatt hos andra döda
De döda, de lunkar till sina gamla tomter
så småningom, så småningom:
Förintade, störtade hus -
där finns inga ingångar, nej, där finns inga ingångar
Där finns inga kök, inga förmak
Maja finns där inte, vi kan inte se Anders eller Pehr
och inte barkbåten, och inte den armlösa dockan
Vi har några blommor, säger dessa döda
och räcker en knippa strån utan topp
en knippa strån utan knopp
De söker sig till portar, till kammardörrar
där de dock borde hava blivit insläppta
De slår med spökjärn, de gnisslar med vindnycklar
De håller fram minnen, de knackar med knotor
med knotor, med knotor
O dessa hemlösa döda!
De gör oss ingen skada
de håller oss bara vakna
Det är bara så att de saknar
ett finger, en tå, en arm
kanske en hel bröstkorg
som forna och nutida trollkäringar stulit
och stött till mjöl för nya kärleksfilter
De levande gör oss ofta ont
De döda gör oss ingen skada
De levande är tärande
De döda, de är närande
De döda de är närande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar