onsdag 16 juli 2008

Långsam läsning - varför?

Arne Melberg, vars "Försök att läsa Montaigne" har förlett mig att ägna så många timmar åt Montaigne och fördjupat denna läsning, har skrivit flera intressanta böcker.
En heter "Att läsa långsamt : essäer om litteratur och läsning" (Symposion 1999). Jag läser nu om inledningskapitlet, som heter just " Läsa långsamt", där han funderar "kring läsningens nödvändighet och dess gränser."

I ett förord citerar han Nietzsche, som hyllar filologins konst (som också är den långsamma läsningens konst):
...denna ärevördiga konst, som framför allt kräver ett enda av sin tillbedjare: att gå åt sidan, ta sig tid, bli stilla, bli långsam - som en ordets guldsmide och sakkunskap, som enbart sysslar med fint och försiktigt arbete och inte uppnår någonting alls, om det inte kan uppnås lento. Just därigenom är den i dag nödvändigare än någonsin, just därigenom attraheras vi och förtrollas av den på det starkaste, mitt i den "arbetets" tidsålder, det vill säga: den brådska, den oanständiga och svettiga skyndsamhet, som genast skall "bli färdig" med allt, också med alla gamla och nya böcker: - som man inte så lätt blir färdig med, de lär oss att läsa väl, dvs. långsamt, djupt, hänsynsfullt och försiktigt, med baktankar, med öppna dörrar, läsa med känsliga fingrar och ögon..."
Inledningskapitlet tar upp olika teoretikers syn på läsning. Att läsa fort, att sluka böcker, att skumläsa, att läsa en gång, att prestationsläsa - det är att inte läsa alls. "Litteraturen är asocial och diktatorisk: den kräver läsarens underkastelse." Melberg tar exempel från Proust, där denne skriver om läsningens ensamhet, detta "fruktbara mirakel av en kommunikation mitt i ensamhetens hjärta."
Riktig läsning är långsam, den tar om, den läser om, den återvänder, tolkar kritiskt, reflekterar - den idisslar.

Men det finns också ett steg vidare.
"Litteraturen må vara diktatorisk och kräva läsarens underkastelse men den vädjar också om svar."
Melberg skriver om textens, litteraturens "unika karaktär av drabbande händelse, som är det momentana evenemang som jag tänker mig att varje text eftersträvar - och som läsningen arbetar för när (och om) den dröjer, väntar och tar om."

Läsningens mål är att avsluta läsningen, avsluta kommunikationen i ensamhetens hjärta, lyfta blicken och se sig själv och världen på ett nytt sätt.

"Läsningen inleds av ensamhet och passivitet på en behagligt skuggad plats. Läsningen startar i ett lyssnande och det som läsaren lyssnar sig fram till är en uppmaning. Den efterföljande läsakten upprepar ett uppmanande tilltal. Läsningen avslutas därefter i livsförändrande handling."

Nu är ju inte all litteratur av den arten och har inte det tilltalet att den fordar ett svar. Och framför allt kanske vi skröpliga läsare inte alltid svarar mot läsaridealet. Men - varför inte försöka?

9 kommentarer:

Lena/northofsweden sa...

Varför försöka?
Alltså, jag menar ... Läsa ska väl vara njutningsfullt, något man gör för att må väl? Det behöver förstås inte betyda att det alltid ska vara lätt eller gå fort, men för egen del vill jag inte att läsandet (det som jag gör på min fritid, för min egen skull) ska vara förknippat med prestationskrav - det har jag nog av ändå!

Lennart Erling sa...

Du har både rätt och fel, tycker jag...
Dvs. det här är ett område där det inte finns något absolut "rätt" eller "fel". Men subjektiva uppfattningar finns. Här är mina (tror jag).
Du har rätt, därför att tvångs- och pliktläsning av något slags litterär kanon, det där som man "måste" ha läst för att kunna skryta med det eller känna sig bildad eller nåt sånt - fast man inte hade behov av det, fast inget stannade kvar, inget väcktes i en, ingenting hände. Det är ett bara dumt prestationsläsande. (Som jag ägnat många år åt...)

Du har nog lite fel, som jag ser det, därför att den del av den goda litteraturen, den som talar till en, som man införlivar, som väcker nya tankar, som förändrar ens syn på världen och människorna och på en själv - den kräver oftast en viss ansträngning.
Ibland kan ansträngningen helt enkelt bestå i att man ger den tid, den tid som behövs, i linje med Nietzschecitatet.
Och är det inte njutningsfullt att upptäcka nya sammanhang, att känna att man förändras av det man läser, det som någon annan, kanske i en helt annan tid, skapat? Alltså att man mår väl av det?
OK, det finns böcker som gör en nedstämd, men också de som lyfter en ur det kanske dystra perspektiv man har och som rentav gör en glad.

Sen ska man bara läsa det som talar till en och lägga det andra åt sidan. Kanske dyker det upp vid någon annan tidpunkt, eller aldrig mer. Böcker har ju längre liv vi har.

Litteratur har olika "nivåer", om man så vill. Jag förväntar mig inte livsavgörande insikter av en bra deckare, jag förväntar mig spänning. Och ett bra språk. Nu finns det ju en uppsjö dåliga deckare och thrillers, för att det finns en marknad för det. Dem bör man undvika.
Åtminstone känner jag det som ett slöseri med tid.

Tja, det var mycket åsikter! En annan är att man kan strunta i att läsa alls och odla sin trädgård istället. Eller meditera över solljusets spel i lövverket. Eller se någon djupt i ögonen.

Lennart Erling sa...

Ska vara: Böcker har ju längre liv ÄN vi har...

Lena/northofsweden sa...

Det är inte motståndet jag vänder mig emot, det är tanken på bokläsandet som prestation, något som måste bedömas, godkännas, vara mer eller mindre bra eller fint eller så.
Ergo, kanonidén tycker inte jag är någon kanonidé (den vitsen var *oj så dålig* men det bara slank ur mig, förlåt!)

Lennart Erling sa...

Jag tror vi är överens, egentligen... Och ordvitsar som träffar mitt i prick är tillåtna!
Jag gnetar vidare med Starobinski. Men jag börjar känna suget efter skönlitteratur. Det ser ju ut att bli varma dagar nu. Har du någon bra idé?

Lena sa...

Har du läst något av Ursula LeGuin? Det mesta hon skrivit är bra, tycker jag.

Tidiga favoriter är Mörkrets vänstra hand och Shevek - en berättelse om två världar. Att läsa hela Övärlden-cykeln är spännande eftersom man får följa författarens utveckling med karaktärernas.

På senare år har hon skrivit en serie om tre s.k. ungdomsböcker, Gifts, Voices och Powers. Jag har haft förmånen att få översätta den första, Gåvor, och har nu börjat kriga mot förlaget för att få dem att ge ut resten av serien också, men tydligen säljer den första delen för dåligt. Kan du och dina kolleger efterlysa fortsättningarna gör det inget! :-)

Jag gillar hennes avskalade språk och livsvisdom, de trovärdiga gestalterna och hennes sätt att beskriva deras utveckling.

Jag har läst några böcker om minnen på sistone, eftersom jag själv befinner mig i något slags fas där jag efterforskar mina minnen. Anders Paulruds Som vi älskade varann och Linda Olofsson, Nu vill jag sjunga dig milda sånger är bra exempel. Nån gång kanske jag vågar läsa Paulruds sista också, jag minns inte vad den heter.

Lennart Erling sa...

Nej, jag har inte läst LeGuin alls. På sextiotalet när alla läste Tolkien läste jag Lo-Johansson. Ray Bradbury är väl det närmaste jag kom sf eller fantasy. Jag är nog för enkelspårig... Å andra sidan läser jag ju Ekelöf, Rilke och Tranströmer... Kanske tar jag mig till biblioteket och lånar något av LeGuin. I så fall har du lyckats rubba en egensinnig typ...

Lena sa...

Jag gör mig inga stora förhoppningar!
Med åren har jag lärt mig att det finns två sorters människor: sådana som utan problem går in och ut ur olika "verkligheter" och sådana som klarar sig bra med den verklighet vi lever i dagligdags.
Som du hör utgår jag ifrån att du hör till den senare kategorin. Jag försöker inte längre omvända någon. Men jag kan aldrig upphöra att fascineras av att dessa hårt verklighetsanknutna människor inte har några problem att "tro på" berättelser från avlägsna tider och platser som kan te sig minst lika främmande för oss som den mest fantasifulla fantasy- eller sf-skildring.
Nu är jag kanske orättvis mot dig. Det vore verkligen roligt om du vill ge LeGuin en chans.

Lennart Erling sa...

Kanske en skillnad är den mellan att uppleva olika verkligheter i verkligheten och att skapa en ny verklighet? Jag tror absolut inte att Verklighten i singularis och med stort V finns. Och ibland och mer och mer känner jag mig ganska löst verklighetsanknuten...