måndag 21 juli 2008

I Montaigneåldern

Jag har uppnått Montaigne-åldern...

I den tredje bokens sista kapitel, "Om erfarenheten", kommer man nära den åldrande Montaigne. Åldrande - och han är inte fyllda sextio... I sina egna ögon står han nära döden. Det är kanske inte riktigt så jag ser mig själv, men...

Här finns formuleringar som på något sätt sammanfattar hela detta verk som är omöjligt att sammanfatta - omöjligt eftersom dess ämne hela tiden är i rörelse ; författaren som iakttar sig själv och skriver fram sig själv, världen runt honom - allt är i rörelse och ständig förändring.

Essyernas Montaigne är en människa som man samtalar med. En - det medger jag - ganska tjatig och långrandig, omtuggande och mångordig människa, men en som är mycket klok och som har en livshållning som jag sympatiserar med i stora drag. Ger man honom tid, så lönar det sig. Jag har lärt mig mycket av honom.

Montaignes "budskap", i den mån man nu kan tala om det - det är att leva i måttfullhet enligt naturen, att inte tro att man vet allting, att inte tro att vi kan veta allt, att inte krångla till det, att njuta av livet så gott det nu låter sig göras och att inte låta sig brytas ner av allt det oundvikliga - sjukdom, åldrande, död...

Det viktiga är det klassiska "känn dig själv":
"I den erfarenhet jag har av mig själv finns det tillräckligt mycket för att göra mig vis, om jag vore en god elev."

Det är det där "om" i citatet som det gäller att försona sig med.
Vårt liv är ju bara en essay, ett försök.

Montaignes essayer har väntat på mig i hyllan i flera år. Nu var det dags, nu har jag uppnått rätt ålder, rätt skede i livet. Jag är i Montaigneåldern.

Inga kommentarer: