fredag 25 juli 2008

Walter Ljungquists landskap

Denna blogg är, som jag nog har varnat för tidigare, bara ett slags anteckningsbok som jag av tvivelaktiga skäl låter andra läsa.
Någon anmärkte att texterna är alltför korta och därigenom blir kryptiska, att de utelämnar för mycket för att andra än de som har referensramar liknande mina ska kunna förstå tankegångarna.
Så är det kanske.
Men jag framhärdar. Ett inlägg kan som nu samma dag plötsligt följas av ett annat, som en svans...
Det här är ju en blogg, ingen strukturerad bok.

Walter Ljungquist-omläsningen och funderingar kring min fascination inför hans skildringar av en äldre svensk landsbygd får mig att minnas en essä av Ulf Eriksson om Ljungquist, som jag till slut hittar i samlingsvolymen "Rum för läsande" från 1990.
Erikssons text är krystad och teoribemängd, men innehåller ändå några rader som jag vill skriva under på:
"De föreställda världar som ligger förvarade inne i romanerna är kanske för somliga - vars öden beklagas - opolitiska reservat och stumt oläsbara, men andra vore det väl unnat att få ströva i de trakter som belysta till påtaglig konkretion tvivelsutan representerar en form av kulturlandskap vilken numera dröjer sig kvar endast restvis, som kuriösa relikter här och där, ofta på väg att koloniseras av barrträdens skymning. Vi skönjer vita prästgårdar, gamla färgbleka vägmärken, handelsbodar, stenbroar, milstenar, odlingsrösen och lövängar. Ödsliga hemman och svedjeland samsas med sockenkyrkor och alléer i en sällsamt övertygande landskapsgestaltning."
I ett sådant landskap vill jag gå in och kanske försvinna.

1 kommentar:

Henry Ståhle sa...

Detta är ett citat som ger mig rysningar av nostalgi, jag fattar precis...det berör mig djupt.