Avslutande reflexioner om Montaigne

Några avslutande, spridda reflexioner om Montaigne.

Montaigne kan läsas som en försvarare av status quo, en adelsman som vill fly undan den oroliga världen och leva i lugn och ro på sitt slott och därför utarbetar en skeptisk livsfilosofi som säger att allt är sken, att vi aldrig kan nå sann kunskap, att det enda vi kan nå visshet om är oss själva - och att vi där som överallt annars bara kan konstatera att allt är i rörelse och ogripbart. Vilket skulle motivera tillbakadragandet.

Men Montaigne gömmer sig inte på sitt slott, han deltar aktivt i tidens samhällsliv, som borgmästare, som medlare mellan stridande grupper i religionskrigen.
Och i essayerna sker en utveckling , där till slut skenet, vår oförmåga att nå absolut sanning, accepteras som vårt villkor i världen, utan att detta därför kan tas till intäkt för passivitet i samhällsfrågor.

Varje människa har ansvar både för sin egen utveckling som människa - och här ingår att känna sig själv, att kritiskt iaktta sig själv, sina reaktioner, sina vanor, sina tänkesätt - och för världens gång - "Den som inte alls lever för andra lever knappats heller för sig själv", - där det gäller att inte låta sig drivas av oförnuftiga passioner eller lita på föregivna auktoriteter, vilket kan leda i fördärvet:

"Vilken åsikt som helst är tillräckligt stark för att människor ska hylla den på bekostnad av sina liv."

Man bör ha som mål att uppnå det Starobinski kallar "det reflekterade handlandets stadium."

Den djupa skepticismen hos Montaigne grundar sig också i att han verkade före alla idéer om framsteg i samhällsutvecklingen och vetenskapen. Efter honom kom den vetenskapliga revolutionen, där kunskapstillväxten och framstegstanken var central.

Starobinski skriver:

"Finns det en 'erfarenhetens [...] auktoritet' hos Montaigne så gäller den samtidigt vår aktiva kontroll av yttervärldens realiteter och den inre reflexionen över denna aktivitet, som inom oss blir till visdom och medvetande."

Det jag mest tar till mig i min Montaigneläsning är insikten att vi i varje ögonblick befinner oss i ett nu, med vår kropp och med vårt tänkande - och att det är detta nu som vårt liv handlar om. Vi kan inte ändra det förflutna, vi bör inte oroa oss för framtiden, åtminstone inte ta ut kommande elände i förskott.

"vi förs fram på ögonblickets rörliga kam", som Starobinski uttrycker det i en expressiv bild -
det gäller att se sig själv medvetet i detta nu för att kunna gå utanför sig själv och agera på ett förnuftigt, måttfullt sätt.

Några reflexioner, som sagt. Jag är säker på att Montaigne kommer att följa mig i fortsättningen.