Arne Melberg, vars "Försök att läsa Montaigne" har förlett mig att ägna så många timmar åt Montaigne och fördjupat denna läsning, har skrivit flera intressanta böcker.En heter "Att läsa långsamt : essäer om litteratur och läsning" (Symposion 1999). Jag läser nu om inledningskapitlet, som heter just " Läsa långsamt", där han funderar "kring läsningens nödvändighet och dess gränser."
I ett förord citerar han Nietzsche, som hyllar filologins konst (som också är den långsamma läsningens konst):
...denna ärevördiga konst, som framför allt kräver ett enda av sin tillbedjare: att gå åt sidan, ta sig tid, bli stilla, bli långsam - som en ordets guldsmide och sakkunskap, som enbart sysslar med fint och försiktigt arbete och inte uppnår någonting alls, om det inte kan uppnås lento. Just därigenom är den i dag nödvändigare än någonsin, just därigenom attraheras vi och förtrollas av den på det starkaste, mitt i den "arbetets" tidsålder, det vill säga: den brådska, den oanständiga och svettiga skyndsamhet, som genast skall "bli färdig" med allt, också med alla gamla och nya böcker: - som man inte så lätt blir färdig med, de lär oss att läsa väl, dvs. långsamt, djupt, hänsynsfullt och försiktigt, med baktankar, med öppna dörrar, läsa med känsliga fingrar och ögon..."Inledningskapitlet tar upp olika teoretikers syn på läsning. Att läsa fort, att sluka böcker, att skumläsa, att läsa en gång, att prestationsläsa - det är att inte läsa alls. "Litteraturen är asocial och diktatorisk: den kräver läsarens underkastelse." Melberg tar exempel från Proust, där denne skriver om läsningens ensamhet, detta "fruktbara mirakel av en kommunikation mitt i ensamhetens hjärta."
Riktig läsning är långsam, den tar om, den läser om, den återvänder, tolkar kritiskt, reflekterar - den idisslar.
Men det finns också ett steg vidare.
"Litteraturen må vara diktatorisk och kräva läsarens underkastelse men den vädjar också om svar."
Melberg skriver om textens, litteraturens "unika karaktär av drabbande händelse, som är det momentana evenemang som jag tänker mig att varje text eftersträvar - och som läsningen arbetar för när (och om) den dröjer, väntar och tar om."
Läsningens mål är att avsluta läsningen, avsluta kommunikationen i ensamhetens hjärta, lyfta blicken och se sig själv och världen på ett nytt sätt.
"Läsningen inleds av ensamhet och passivitet på en behagligt skuggad plats. Läsningen startar i ett lyssnande och det som läsaren lyssnar sig fram till är en uppmaning. Den efterföljande läsakten upprepar ett uppmanande tilltal. Läsningen avslutas därefter i livsförändrande handling."
Nu är ju inte all litteratur av den arten och har inte det tilltalet att den fordar ett svar. Och framför allt kanske vi skröpliga läsare inte alltid svarar mot läsaridealet. Men - varför inte försöka?
