De döda

Jag läser W. G. Sebalds "Campo Santo".
Sebald besöker en kyrkogård i Piana på Korsika. Han förvånas över att ingen gravsättning är äldre än sextio, sjuttio år.
Svaret är att det inpå sent 1800-tal fanns ett starkt motstånd bland korsikanerna mot att begrava sina döda på kyrkogårdar.
Familjer som ägde jord begravde sina döda hemma på gården. Man uppförde en gravkammare eller ett mausoleum under ett kastanjeträd, i en olivlund, på en sluttning, alltid på en vacker plats med god utsikt över familjens ägor eller över byn.
De döda var hemma, de sändes inte i exil och kunde fortsätta att vaka över släktens egendom och över de efterlevande.
Gamla kvinnor kunde besöka de döda efter dagens arbete för att lyssna till vad de hade att säga om odlingen och om livets gång.
(De döda jordlösa och fattiga, herdar eller daglönare, syddes in i en säck och kastades i en gemensam gravkammare eller helt enkelt ner i en ravin.)

Att på detta sätt leva med sina döda och att låta de döda finnas kvar bland de levande är naturligtvis en omöjlighet. Men det finns något i det som tilltalar mig. Kanske är det ett bättre (men omöjligt...) sätt att minnas de döda?