Mer om de döda

Men om de döda stannar kvar bland de levande och om de bara blir fler och fler och om de inte är så trevliga?
Sebald skriver vidare i "Campo Santo" om hur de döda i korsikansk folktro bildar formliga rövarband, på jakt efter nya medlemmar:

"... extremely touchy, envious, vengeful, quarrrelsome, and cunning. Given the least excuse, they would infallibly take their displeasure out on you. They were not regarded as beings forever at a safe distance in the world beyond the grave, but as family members still present, although in a different condition, and forming a kind of solidarity in the communità dei defunti against those who were not yet dead. About a foot shorter than they had been in life, they went around in bands and groups, or sometimes followed a banner along the road, drawn up in regiments. They were heard talking and whispering in their strange piping voices, but nothing they said to each other could be understood except for the name of whomever they intended to come for next."

Sebald skriver om hur vi i det moderna samhället, till skillnad från det gamla vidskepliga bondesamhället, gör oss av med våra döda så snabbt och så fullständigt som möjligt.

"What mourner at a crematorium funeral has not thought ... that the way we now take leave of the dead is markerd by ill-concealed and paltry haste? And the room allotted to them becomes smaller and smaller..."

I det moderna samhället där alla är utbytbara och i realiteten överflödiga redan i födelseögonblicket måste vi snabbt kasta all ballast överbord och glömma.

"And leaving a present without memory, in the face of a future that no individual mind can envisage, in the end we shall ourselves relinquish life without feeling any need to linger at least for a while, nor shall we be impelled to pay return visits from time to time."

Är det så det är? Sebald är nog lite väl pessimistisk...

De döda

Jag läser W. G. Sebalds "Campo Santo".
Sebald besöker en kyrkogård i Piana på Korsika. Han förvånas över att ingen gravsättning är äldre än sextio, sjuttio år.
Svaret är att det inpå sent 1800-tal fanns ett starkt motstånd bland korsikanerna mot att begrava sina döda på kyrkogårdar.
Familjer som ägde jord begravde sina döda hemma på gården. Man uppförde en gravkammare eller ett mausoleum under ett kastanjeträd, i en olivlund, på en sluttning, alltid på en vacker plats med god utsikt över familjens ägor eller över byn.
De döda var hemma, de sändes inte i exil och kunde fortsätta att vaka över släktens egendom och över de efterlevande.
Gamla kvinnor kunde besöka de döda efter dagens arbete för att lyssna till vad de hade att säga om odlingen och om livets gång.
(De döda jordlösa och fattiga, herdar eller daglönare, syddes in i en säck och kastades i en gemensam gravkammare eller helt enkelt ner i en ravin.)

Att på detta sätt leva med sina döda och att låta de döda finnas kvar bland de levande är naturligtvis en omöjlighet. Men det finns något i det som tilltalar mig. Kanske är det ett bättre (men omöjligt...) sätt att minnas de döda?