Jag gick genom betesmarken när jag kom hem. Solen värmde, vinden var nästan ljum. En ormvråk cirklade runt högt uppe och på gärdsgården satt en stenskvätta, den första jag sett i år.Det här är en gammal betesmark. Ännu har inga djur släppts på bete. Jag gick i fägatan, kantad av mycket kloka stenar. De tänker långsamt. En tanke kan vara i tusen år. Det är ett slags meditation, att besöka stenar. Här kan man inte ha bråttom.
Jag gick i värmen och vinden och de tänkande stenarna och anblicken av trädet, som formats av de betande djuren, fick mig att känna glädje över detta bestående i allt det flyktiga. Jag var där och bara där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar