Man har bara ett liv. Jag vill ha två.
Jag vill hinna njuta av att ligga med näsan i kryddlandet och dra upp ogräs, räta på ryggen och sätta mig med en kopp kaffe i solen - men jag vill också hinna läsa, tänka och skriva några rader.
Nå, det kanske är bra med växelbruk...
Jag läser vidare i "The natural history of destruction". Sebald skriver om bombningarna och deras konsekvenser. Det är en skrämmande läsning. Bombningarnas syfte är att döda civila och jaga skräck i de överlevande. Bombteknologin skapar eldstormar som förintar allt i sin väg. När askan kallnat vänder de som lyckats fly åter till ett liv i ruinlandskapet.
Och hur detta skildras av tyska författare? Sebald menar att de inte förmådde skildra detta helvete, utan ständigt hamnar i klichéer, eller än värre i mytologisering och estetiserande, rentav kitsch.
"...the construction of aesthetic or pseudo-aesthetic effects from the ruins of an annihilated world is a process of depriving literature of its right to exist."
Sebald nämner Stig Dagermans reportagebok "Tysk höst" som ett exempel på hur en utlänning, till skillnad från tyskarna, inte vände bort blicken.
Dagerman skriver i Expressen hösten 1946 om en tågresa genom månlandskapet mellan Hasselbrook och Landwehr, ett ödelagt landskap, utan en enda levande människa. Tåget är fullsatt. Men ingen ser ut genom fönstren. Det är bara Dagerman som ser. Det visar att han är utlänning.
Kanske är det omöjligt att med traditionella estetiska medel skildra en verklighet som tangerar gränsen för vår upplevelseförmåga?
Sebald fick en hel del kritik efter Zürichföreläsningarna. I ett efterord i boken skriver han:
"...I do not doubt that there were and are memories of those nights of destruction; I simply do not trust the form - including the literary form - in wich they are expressed, and I do not believe they were a significant factor in the public conciousness of the new Federal Republic in any sense except as encouraging the will to reconstruction."
Nu är det söndag förmiddag och jag ska gå ut i solen igen. I beteshagen har maskrosorna blommat ut, nu är det smörblommorna som lyser gula. Det ser ut att bli ännu en varm dag.
3 kommentarer:
Förträngandet är väl också en skyddsmekanism, eller hur? Vissa minnen orkar man inte leva med ...
Har du läst Jörg Friedrich?
http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/artikel_1291681.svd
Man kan kanske lätt få intrycket att Sebald är totalt fördömande, men han har också formuleringar som visar på att han förstår just det du skriver om de kanske nödvändiga förträngningsmekanismer som följer på ohyggliga upplevelser.
Hans kritik riktar sig ffa mot författarna.
Men som jag förstår honom så menar han att det finns en kollektiv tysk förträngning av hela nazitidens historia, av vad man gjorde medvetet eller passivt lät ske. Att erkännandet av "straffets" (bombningarna) ohygglighet också innebär ett erkännande av skuld och delaktighet i nazitidens brott.
Och att det är detta kollektiva förtigande som gjorde att han levde i exil större delen av sitt liv.
Jag har inte läst Friedrich, bara några recensioner. Det verkar vara en bok jag bör läsa, efter att ha läst Sven Lindqvist.
Men jag märker att jag behöver växla spår nu, läsa något ljusare... Kanske det är årstiden som påverkar mig? Jag är lite villrådig.
Skicka en kommentar