Jag läser en intervju i senaste numret av Tvärsnitt med en annan långsamläsare, Horace Engdahl. (Ingen jämförelse i övrigt med denne ytterst bildade man!)
Hans långsamläsning är en analyserande läsning: "Det var i övre tonåren han upptäckte att han spontant urskilde strukturer i det han läste i stället för att helt låta sig uppslukas av böckernas innehåll."
Han ser sig inte heller som den optimala läsaren av fiktionslitteratur.
"— Den idealiske läsaren är en snabb läsare — min hustru läser dubbelt så fort som jag. Man ska sluka fiktion. Jag läser inte så. Jag vill hela tiden stanna upp, relatera till olika saker, fundera över hur det ena förhåller sig till det andra. Ingen författare vill bli läst så. Det är som om man avbröt en film var femte minut, och inte för reklam utan för kritik. Det riskerar att ta död på verket."
Jag tror att detta är en form av långsam läsning. Litteraturkritikerns läsning.
Visst kan man sluka fiktion. Deckare och thrillers är (oftast) gjorda för att slukas. Men man ska inte sluka all fiktion.
Den långsamma läsning som jag tror på är en annan.
Den handlar mer om att lyssna till klangen i texten. Och klangen beror inte bara på hur författaren slog an strängen, utan också på resonansen hos läsaren.
Vad betyder det jag läser för mig? Ser jag mitt liv i ett annat ljus?
Litteratur som inte säger mig något lägger jag ifrån mig.
Kanske återvänder jag. Litteratur med kvalitet ger inte genast ifrån sig vad den har att säga.
Det gäller att vänta ut den innebörd som inte genast skrivs en på näsan.
Ett litterärt verk som har något att säga tål att läsas om.
Det är ett kriterium på god litteratur. Den kräver långsam, eftertänksam läsning.
Därför sitter jag nu sent på fredagskvällen ute i växthuset och läser Montaigne igen, medan himlen vitnar alltmer och trädsillhuetterna blir svarta. Jag lägger ifrån mig boken och ser ut i sommarkvällen. Inte en vind. Svalorna har slutat flyga. Jag läser vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar