Vad säger Sebald?

Vilket är då mönstret hos Sebald, vad är det han vill säga oss med sina böcker? Jag har svårt att vara entydig.
I intervjuer är Sebald dock ganska entydig om vad som i hans bakgrund grundlade hans senare författarskap. Han föddes 1944, växte upp i en liten tysk by, i en alpdal i Bayern. Efter skolgång och universitetsstudier flyttade han redan 1966 till England för studier, där han sedan verkade som professor i modern tysk litteratur vid University of East Anglia, fram till sin död i en bilolycka 2001.
Vad han återkommer till i intervjuerna är hur han tidigt upplevde det han kallar en "tystnadens konspiration" i sitt hemland - att man i efterkrigstidens Tyskland inte talade om de fruktansvärda erfarenheter, som alla direkt eller indirekt var delaktiga i och medskyldiga till, judeförföljelser, krigshandlingar, de allierades bombningar av tyska städer.
Det är denna tystnad som får honom att ständigt återvända till det förflutna och i ett slags minutiös minnesrekonstruktion återskapa människors livsöden.
Som en kommentator skriver:
"raised in a society that willed itself into amnesia, he regarded remembering as a moral and political act."

Lynne Sharon Schwartz skriver i "The emergence of memory":
"Like many writers of genius, Sebald dwells always on the same large themes. His favorite is the swift blossoming of every human endeavor and its long slow death, either through natural or man-made disaster, leaving a wealth of remains to be pored over, not to mention vast human suffering."

En av de stora människoskapade katastroferna är Förintelsen och den är ett stort tema hos Sebald. Men indirekt, utan att skildras direkt. Som i "Austerlitz". Och i intervjuer värjer sig Sebald mot bilden av honom som renodlad judevän. Han skriver om verkningarna av Förintelsen som en av flera historiska händelser som slungat ut människor i exil.

Sebald är en melankoliker, en pessimist. Det är inte framtiden och hoppet som är hans teman. Det är det förflutna och minnet av det förflutna. Det är ruinerna, det som tiden och historien grusat.

Och inte heller minnet står för något positivt. Sebald får frågan: varför är minnet för dina karaktärer, ju äldre de blir, så ofrånkomligt och destruktivt?
Och han svarar att det är en fråga om specifik vikt. Man glömmer mer ju äldre man blir, men det som stannar kvar får en större densitet, en mycket hög grad av specifik vikt. Och när du en gång tyngs av denna vikt är det inte underligt att du sjunker.
(tre av de fyra huvudpersonerna i "The Emigrants" begår självmord vid hög ålder.)

Så varför då läsa denna dystergök?
För att hans texter är magiska, för att de skapar en bild av historien och människors livsöden i denna historia, en bild som förvisso inte som gängse romaner tröstande säger att allt kan förklaras på ett meningsfullt och sammanhängande sätt, men som desto mer på ett unikt sätt närmar sig en realistisk bild av världen.
Mycket mer finns att säga, men jag stannar här. Och någon gång kommer mitt Sebald-projekt att vara avslutat - för den här gången - och jag är lite spänd på vad nästa projekt blir...