fredag 23 maj 2008

On the natural history of destruction

Jag stannde kvar i Halmstad igår och i väntan på en tillställning i trädgården hemma hos en arbetskamrat slog jag mig ner i solen på en uteservering, beställde en latte och en äppelmuffins och började läsa Sebalds "On the natural history of destruction".

Min engelska utgåva består till största delen av en bearbetning av de famösa föreläsningar som Sebald gav i Zürich hösten 1997. Famösa därför att han där anklagar de tyska efterkrigsförfattarna för ovilja och oförmåga att skildra den förstörelse som de allierades terrorbombningar innebar.

En miljon ton bomber fälldes, 131 städer och byar attackerades en eller flera gånger och många jämnades med marken, omkring 600.000 civila dödades och vid krigsslutet var sju och en halv miljon människor hemlösa.
Dessa bombningars traumatiska effekter kom aldrig, menar Sebald, med några få undatag, att skildras av några tyska författare:

"There was a tacit agreement, equally binding on everyone, that the true state of material and moral ruin in wich the country found itself was not to be described. The darkest aspects of the final act of destruction, as experienced by the great majority of the German population, remained under a kind of taboo lika a shameful family secret, a secret that perhaps could not even be privately acknowledged."

Sebald skriver om amatörhistoriker som dokumenterade förstörelsen av tyska städer att de ofta tycktes oberörda av vad de skildrade, att deras forskning:

"served primarily to sanitize or eliminate a kind of knowledge incompatible with any sense of normality."

Tyskarna, menar Sebald, kom ut ur förintelsekriget till synes utan tecken på psykologiska skador. Erfarenheterna förträngdes.
Och Sebald citerar Hans Magnus Enzensberger som säger att det är omöjligt att förstå energin i den tyska återuppbyggnaden om man inte inser att:

"insensibility was the condition of their sucess."

Och det var inte bara de enorma summor som investerades genom Marshallplanen, det kalla kriget och förstörelsen av alla gammalmodiga industrier som lade grunden för det tyska ekonomiska miraklet, utan även:

"the unquestioning work ethic learned in a totalitarian society, the logistical capacity for improvisation shown by an economy under constant threat, experience in the use of 'foreign labor forces' "...

Om Sebald har rätt vet jag inte. Det är ingen vacker bild av tyskarna och deras förhållande till sin historia som målas upp.

Jag läser vidare medan pilfinkar och gråsparvar turas om att halka omkring på mitt tömda kakfat. Solen värmer. Samtalen vid de andra borden flyter ihop till ett sorl som inte stör. Det är ett privilegium att få sitta så här en torsdagseftermiddag.

Tillställningen blir mycket trevlig. God mat och mycket samtal om litteratur. När någon säger till mig att han läser min blogg märker jag att jag hamnar i något slags ursäktande formuleringar... Hur pass klar är jag egentligen över mitt bloggande?

2 kommentarer:

Lena sa...

Apropå bloggande: Jag började med att läsa bloggar och publicera foton på Flickr.com
Nu har jag hållit på så i drygt två år och fått en liten "umgängeskrets" på nätet. I den kretsen har jag hittat människor jag delar intressen med som jag är defensiv inför i mitt umgänge i "verkligheten". Men de intressena är viktiga delar av mig som jag alltså egentligen döljer/förnekar i mitt dagliga liv av den enkla anledningen att jag inte har någon att dela dem med. På det viset har umgänget på nätet en betydelse för mig. Men även det sättet att umgås är jag förtegen med i övrigt. Med mina barn (18 och 20 år gamla) kan jag tala om det lite grann.

Jag börjar tänka tanken att kanske blogga själv men det skulle sluka alldeles för mycket tid jag behöver till annat.

Men visst är det fantastiskt att som femtioårig kvinna hitta andra kvinnor i samma ålder som också är intresserade av fotografi, fantasy- och science fictionlitteratur! Jag har helt enkelt inte trott att det fanns sådana djur!

Lennart Erling sa...

Jag tittade på dina bilder på Flickr - du är en duktig fotograf!

Både Flickr och bloggar är ganska märkliga företeelser, egentligen. Ett slags oändligt stor offentlighet där man kan publicera sig och i de flesta fall (om man nu inte heter Schulman) bara bli läst av några få. Men kanske, som du skriver, plötsligt börja kommunicera med andra, som man har något gemensamt med.
Nätet är paradoxalt, anonymt och personligt på en gång.
Jag känner mig fortfarande lite kluven inför bloggen.
Å ena sidan tror jag inte att det jag skriver, mest för att få ordning på mina egna tankar, är helt utan intresse för andra (vilket jag fått ett och annat bevis för).
Å andra sidan sitter Jantelagens bud djupt i mig.

Men jag kommer att fortsätta. Den som vill läsa gör det. Jag skriver det jag skriver. I ett längre perspektiv är ändå all skrift skrift i vatten.

Visst tar bloggandet tid. Men om jag tänker efter är det värt tiden. Man får välja bort, som alltid. Börja du också, med bilder, som Ettfotovarjedag...