Sommarrummet, Montaigne

I kväll, efter trädgårdsarbete och kvällsmat i växthuset, går jag ut i den stilla, ljusa försommarkvällen - nej, jag går in i ett större rum, med ett grönskande golv och den vitnande himlen som tak: sommarrummet.
Nu, kvart i tio, ger solen ännu en lätt rodnad åt molnen i öster.
Det är inte läge att påbörja något större läsprojekt.
Jag läser slumpvis för tredje? fjärde? gången i Michel de Montaignes "Essayer", i Atlantis vackra, inbunda utgåva.
Bara några sidor, så stöter jag på dessa moderna ord från 1500-talet:

"Vi är aldrig hemma, vi är alltid bortom. Fruktan, begär, hopp driver oss mot framtiden och berövar oss känsla och hänsyn för det som är för att hålla oss upptagna med det som kommer att finnas, till och med när vi själva inte finns."