Hösten är min årstid

Hösten är min årstid.
Särskilt dagar då det ännu inte är alltför kallt och då det inte blåser och regnar, utan som nu morgnarna kommer med ett lätt, fuktigt dis över åkrarna och fälten och gässen flyger i ropande sträck över himlen och lönnarna brinner i färg och löven långsamt singlar ner.
Det är som om tiden saktar ner en aning. Jag anar och hoppas att ett lugn ska infinna sig, att det ska uppstå luckor i tillvaron där jag ska hinna med det där som den hektiska sommaren inte tillät.
Det är vaga förhoppningar som kämpar med ett livs lätt desillusionerande erfarenheter. Därför blandas de också med vemod.

Jag börjar i alla fall långsamt ta mig ur den långvariga förkylningen och börjar läsa Arne Melbergs "Självskrivet - om självframställning i litteraturen".
Den handlar om självbiografier, självporträtt, memoarer, minnen, vittnesmål och bekännelser i litteraturen, från Montaigne till bloggar.
Och Melberg redovisar som vanligt en djup beläsenhet, i litteraturvetenskaplig och filosofisk litteratur och i en mängd författarskap som behandlas i boken.