Stenarnas konspiration?

Någon kanske har lagt märke till att jag har ett speciellt förhållande till stenarna.
Det är inget som jag klart kan redogöra för, egentligen, det bara är så.
Som nu, en ljum sommarkväll när solen sjunker och de sista strålarnas ljus ligger över de mossiga stenarna i gärdsgårn och man kan känna den magasinerade värmen om man lägger handen på dem.
Då är de något mer än bara sten. De är...

Och även om jag inte kan läsa så mycket annat så fortsätter jag min läsning av Inger Christensens "Samlede digte". I debutsamlingen "Lys" från 1962 finns denna dikt:

Konspiration

Bugten indlysende blå.
Sejren fuldstændig sikker.
Stenene sten.
Du borte.

För säkerhets skull: här är Marie Silkebergs översättning (Modernista 2013):

Konspiration

Viken uppenbart blå.
Segern fullständigt klar.
Stenarna sten.
Du borta.

Som visar att dikten inte hyser några översättningssvårigheter. Den står där som den står. Med fullt begripliga ord och meningar. Och ändå så gåtfull.

Vad är det för konspiration? Vem står vid en havsvik? Vad innebär denna seger?  Och stenarna - kan de vara något annat än sten? Och vad betyder det att någon är borta? Har det något med stenarna som är stenar och ingenting annat att göra? Har stenarna vid den blå viken besegrat någon? Bara genom att vara - sten? Är de ett hot? Och varför denna syntax, dessa korthuggna meningar?
Redan nu är frågorna fler än diktens ord.
Jag kan inte låta bli att läsa den här dikten, gång på gång, att prova olika tolkningar.
Det är inget jag blir klok på, lika lite som när jag lägger handen på stenarna här i gärdsgårn. Stenarna är sten. Och...

"..the media have swallowed it."

Från tolv minus i går kväll till plus två nu på morgonen. De frostklädda stenarna i beteshagen samlas och begrundar situationen. Jag kan ana det mycket lågmälda samtalet när jag går förbi. Känna deras oändligt långsamma stenblickar: varför så bråttom?
Det ges inte tid till läsning nu, men jag bläddrar i en gammal pocket i Bo Cavefors klassiska BOC-serie, Walter Benjamin: Bild och dialektik, från 1969. Här finns "Liten fotografihistoria" och "Konstverket i reproduktionsåldern"- utan tvekan texter som inspirerat Susan Sontag.
"On photography" avslutas symtomatiskt av "A brief anthology of quotations - Homage to W.B."

"The media have substituted themselves for the older world. Even if we should wish to recover that older world we can do it only by an extensive study of the ways in wich the media have swallowed it."

(Marshall McLuhan)

Film, stenar

Skriv ett försvar för filmkonsten! uppmanade jag min outtröttlige filmmentor Ole i ett inlägg här i november. Nu har han gjort det, som en kommentar det ursprungliga inlägget. Läs det här.
Det är förmodligen det mest genomtänkta, nyanserade och kloka som skrivits om film på denna blogg. Och jag håller med. Som nog alla förstår är jag inte helt seriös när jag rackar ner på filmkonsten...

Jag noterar i alla fall att Ole hellre skulle ta med sig en bok än en film till en öde ö. Boken är i all sin enkelhet mer oberoende av teknologi. Boken, litteraturen, är äldre än filmen. Mer original. Och filmen kan inte på sin utmätta tid, som styr vår upplevelse, återge tillnärmelsevis samma innehåll som det i princip nästan outtömliga litterära verket.
Men det är som Ole skriver ett medium som kan förmedla det vi av språk- och tidsskäl annars aldrig kan tillgodogöra oss.

Denna lördag blir det plötsligt milt igen och solen tittar fram. Den lyser upp gärdsgårdens stenar och jag blir stående och undrar hur man med ord skulle kunna återge upplevelsen av dessa sammanfogade stenar.

Betesmarken

Jag gick genom betesmarken när jag kom hem. Solen värmde, vinden var nästan ljum. En ormvråk cirklade runt högt uppe och på gärdsgården satt en stenskvätta, den första jag sett i år.
Det här är en gammal betesmark. Ännu har inga djur släppts på bete. Jag gick i fägatan, kantad av mycket kloka stenar. De tänker långsamt. En tanke kan vara i tusen år. Det är ett slags meditation, att besöka stenar. Här kan man inte ha bråttom.
Jag gick i värmen och vinden och de tänkande stenarna och anblicken av trädet, som formats av de betande djuren, fick mig att känna glädje över detta bestående i allt det flyktiga. Jag var där och bara där.