"Över varje ny form vilar redan förstörelsen skugga. Varje individs, varje samhälles och hela världens historia löper nämligen inte i en båge som svingar sig allt vidare och vackrare uppåt, utan i en bana som när middagshöjden är nådd leder ner i mörkret. Den egna vetskapen om försvinnandet i dunklet är för Browne oskiljaktigt förbunden med tron på uppståndelsens dag när, som på en teater, de sista revolutionerna är fullbordade, då träder all skådespelarna än en gång fram på scenen, to complete and make up the catastrophe of this great piece. Läkaren som ser sjukdomarna växa och grassera i kropparna har bättre begrepp om dödligheten än om livets blomning. För honom framstår det som ett under att vi står oss ens en dag. Mot den förrinnande tidens opium finns inget motgift, skriver han. Vintersolen varslar om hur snart ljuset slocknar i askan, hur snart natten omsluter oss."
Så skriver W. G. Sebald om Sir Thomas Browne i "Saturnus ringar". Att Sebald intresserar sig för Browne är inte underlig; det är utan tvivel en valfrändskap.
Man behöver inte nödvändigtvis vara en fullfjädrad pessimist och dystergök för att dela Brownes syn. Kanske handlar det mesta om att nå fram till denna klarsyn, att bottna i den, för att sedan verkligen kunna leva?
Läs vad Bodil skriver idag om åldrandet.
Jag har beställt en volym Sir Thomas Browne: Selected writings (Carcanet Press, 2006).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar