Kustvandring - gåendets långsamma läsning

I det moderna samhället behöver vi inte längre gå om vi inte vill. Gåendet tillhör frihetens rike, inte nödvändighetens. Allt, från transport- till informationsteknologi, befriar oss från vår kropps begränsningar.

Ett tema i de böcker om gåendets historia som har jag läst är hur denna revolution påverkar vår uppfattning av rum, tid och avstånd. Det finns inte längre någon direkt relation mellan dessa faktorer och vår kropps egen förmåga att förflytta sig.

Att gå, att vandra, kan därför ses som ett sätt att återerövra ett mänskligare sätt att förhålla sig till sin omgivning. Ett slags protest, om man så vill, mot det moderna.

Det är med fötterna man läser ett landskap, en terräng. Det är en kunskap som man bara kan nå fram till genom gåendets långsamma läsning.

Efter en månads uppehåll kom vi igår eftermiddag äntligen iväg på en kort vandring. Det blev ännu en etapp i vårt långsiktiga projekt att vandra längs Hallands kust.

Vi körde ner till Stranninge och ställde bilen vid den lilla hamnen Koggerudden. Gick sedan söderut längs havet genom de fina strandbetena. Lagom nyfikna kvigor. En värmande sol från en blå himmel med enstaka, höga stackmoln. En frisk, lite sval och saltdoftande bris från havet. Lärkor som flög upp. Trift, kärringtand och strandkål mellan klapperstenarna.

Strandbetena bildar en hundra till hundrafemtio meter bred zon mellan åkerjord och hav. Några gårdar är fortfarande aktiva. Några röda hus med halmtak är sommarboende. I Sandkärr och Digesgård växande sommarstugeområden, ändå avgränsade och i Digesgård bakom en vacker stenmur. Där slår vi oss ner och dricker lite och ser på en flock betande islandshästar, innan vi går upp till den slingrande kustvägen som vi sedan följer tillbaka till Stranninge. En lagom lång vandring, 7,2 kilometer, som uppmjukning inför större strapatser.