"Med en blick av bistert lugn betraktar Leopardi naturens tavla. Även han har en gång erfarit i sitt hjärta vad alla diktare erfarit inför naturen - innan han 'lärde känna ödet och erinyerna', innan livet förbittrat hans sinne. För alla människor av djupare läggning har väl naturens skönhet utgjort ett starkt irritament till livskärlek, livslust och andaktsfull betraktelse. Den germanska diktningen äger kanske ingen mer ren, mer daggigt doftande skönhet än sin kärleksfulla naturuppfattning. Träd och örter, fåglar och himmelens vindar möter diktaren som vänliga väsen, hans blick blir klar och lugn inför dem, det stora havet sjunger in en ton i honom, vilken kommer hans själ att resa sig och spänna sig till ett rent valv, som tonar samman med oändligheten. [ ... ]
Även Leopardi har känt detta. Hans ungdoms poesier innehålla det finaste, som är skrivet om italiensk natur. Han tror ej mer dessa känslor. Den 'kärleksfulla naturen' studerar han på Vesuvius' sluttningar - naturen som ej bekymrar sig om människan mer än om en myra. Och han hånar den mänskliga inbilskheten, som i människan vill se annat än en nyck, ett värdelöst infall av den det stora skräckfulla vidundret naturen."Så skriver Vilhelm Ekelund i förordet till Giacomo Leopardi: "Valda skrifter", utgiven av av Björck & Börjesson i serien "Berömda filosofer", andra upplagan 1925.
Det är ett förord där Ekelund både höjer Leopardi till skyarna och kritiserar honom. Och efter att bara ha läst detta och den inledande dialogen "Porphyrius och Plotinus" inser jag att det här kommer att bli en stark läsning framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar