Igår efter lunch kastade vi undan målarpenslar och ogräshackor, packade lätta ryggsäckar och körde upp till Väröhalvön och Biskopshagens naturreservat. Vi möttes av ett regn som drev in från havet, men det lättade och upphörde helt när vi parkerat inne i reservatet.
Sedan vandrade vi (och klättrade och klev, vilket känns idag) under tre och en halv timme i detta underbart kärva landskap, som troligen sett likadant ut sedan bronsåldern.
Vi höll oss på respektfullt avstånd från den lilla flocken betande av Vestlandsk fjordfä, eller Ödhumla, en urgammal nordisk koras, som håller landskapet öppet.
Vi gick först norrut längs stranden och ut på Ringhals, udden som gett namn åt naturreservatets granne, kärnkraftverket, vars väldiga byggnader påminde oss om i vilken tidsålder vi lever.
Därefter söderut ner mot Buafjorden och Viderbergs hamn. Fikapausen i lä mellan väldiga klippblock och med utsikt över Kattegatt fyllde oss med kraft och livsro.
Och ännu en etapp i vårt projekt att vandra längs Hallands kust har fullbordats.
2 kommentarer:
Vilka vackra bilder- korna ser så rofyllda ut (och vilken ovanligt intressant ras också... man känner nästan vördnad inför en sådan anrik ko.....). En mycket speciell kust... onekligen.
Tack. Ja, att befinna sig i ett sådant ursprungligt landskap är stärkande för kroppen och renande för själen. En bra motvikt till informationsstressen.
Skicka en kommentar