Söndagsläsning

Efter att ha ägnat mig åt nödvändiga ting denna söndag, som att i snöblandat regn och blåst köra in veckans förråd av ved och dessutom viss julstädning, kunde jag till slut sjunka ner i läsfåtöljen och läsa vidare i Arne Melbergs "Essä".
Boken innehåller som sagt en inledning och sedan tjugosju essäer från skilda tider, alla med en introduktion av Melberg, och sist fyra "essäer om essäer" av utgivaren.

Den fjärde essän är en översättning av det avslutande kapitlet i Sir Thomas Brownes (1605-1682) "Hydriothapia: Urn-Burial or, A brief discourse of the sephulcral Urns lately found in Norfolk" (1658). En fascinerande läsning. En meditation över tidens gång och alltings förgänglighet. Över människans skröplighet och den ofrånkomliga döden. Över det fåfänga i att bygga monument.

Och varför ska man läsa något sådant? Det är naturligtvis en fråga om läggning, om livssyn. Som inte behöver innebära svartsyn. Bara nykter realism. Gärna kryddad med en förmåga att skratta åt eländet.

Browne är en god kristen och tror på återuppståndelsen och det eviga livet. Men, som Melberg skriver, här finns kryptiska formuleringar som också kan tolkas som att vi framförallt ska leva det förgängliga liv vi har så gott vi kan.

"Cirklar och räta linjer avgränsar och sluter alla kroppar och den dödliga livscirkeln avslutar och tystar allt. Det finns inget motgift mot tidens opium, som gör att allt underkastas tidens gång. Våra fäder begravs i våra korta minnen, vilket påminner om att vi sorgligen begravs hos våra efterlevare. Gravstenar säger en sanning som vara knappt fyrtio år, då nya kroppar läggs ner. Generationer ilar förbi medan träden består; gamla familjer varar inte längre än tre ekar."

Om W. G. Sebalds valfrändskap med Sir Thomas Browne skrev jag tidigare om här.

Sebald om Thomas Browne

"Över varje ny form vilar redan förstörelsen skugga. Varje individs, varje samhälles och hela världens historia löper nämligen inte i en båge som svingar sig allt vidare och vackrare uppåt, utan i en bana som när middagshöjden är nådd leder ner i mörkret. Den egna vetskapen om försvinnandet i dunklet är för Browne oskiljaktigt förbunden med tron på uppståndelsens dag när, som på en teater, de sista revolutionerna är fullbordade, då träder all skådespelarna än en gång fram på scenen, to complete and make up the catastrophe of this great piece. Läkaren som ser sjukdomarna växa och grassera i kropparna har bättre begrepp om dödligheten än om livets blomning. För honom framstår det som ett under att vi står oss ens en dag. Mot den förrinnande tidens opium finns inget motgift, skriver han. Vintersolen varslar om hur snart ljuset slocknar i askan, hur snart natten omsluter oss."

Så skriver W. G. Sebald om Sir Thomas Browne i "Saturnus ringar". Att Sebald intresserar sig för Browne är inte underlig; det är utan tvivel en valfrändskap.

Man behöver inte nödvändigtvis vara en fullfjädrad pessimist och dystergök för att dela Brownes syn. Kanske handlar det mesta om att nå fram till denna klarsyn, att bottna i den, för att sedan verkligen kunna leva?

Läs vad Bodil skriver idag om åldrandet.

Jag har beställt en volym Sir Thomas Browne: Selected writings (Carcanet Press, 2006).

Pessimism och optimism

Penicillinkur, arbete, trötta kvällar. Förmår inte uppskatta det vackra vårvädret.
Och jag har återigen gjort misstaget att beställa böcker försent.
I denna väntan börjar jag läsa om "Saturnus ringar", vilket inte är så dumt. Verket öppnar sig än mer, jag uppfattar både strukturer och detaljer på ett nytt sätt.

En av de författare som Sebald tar upp är Sir Thomas Browne (1605-1682), en märklig man, läkare, författare, filosof, lärd, mystiker - läs om honom här.

Sebald skriver att Browne ser "hur intet har bestånd."

"Över varje ny form vilar redan förstörelsens skugga. Varje individs, varje samhälles och hela världens historia löper nämligen inte i en båge som svingar sig allt vidare och vackrare uppåt, utan i en bana som när middagshöjden är nådd leder ner i mörkret."

"Läkaren som ser sjukdomarna växa och grassera i kropparna har bättre begrepp om dödligheten än om livets blomning. För honom framstår det som ett under att vi står oss ens en dag. Mot den förrinnande tidens opium finns inget motgift, skriver han. Vintersolen varslar om hur snart ljuset slocknar i askan, hur snart natten omsluter oss. Timme efter timme radas upp på räkningen. Till och med tiden själv blir gammal. Pyramider, triumfbågar och obelisker är pelare av smältande is."

Man förstår att Sebald här funnit en själsfrände.
Det är en pessimism som tilltalar mig.
Hur kan man tilltalas av pessimism? Borde man inte vara optimist? Jo, och det är varje pessimist - också. Nästan varje dag ser jag skäl för optimism. Mest i det lilla, det nära.
Men i grunden är jag pessimist. Det som rör villkoren, det man rimligen kan förvänta sig, det man måste lära sig att leva med.

Läs slutraderna i Gunnar Ekelöf, "En verklighet (drömd)" ...

"Det bara är
Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer
ändå
Det finns detta vårt förnimmandes vittnesbörd
och detta att vara till.
Flyktigt är allt medvetande
Men flyktigt är inte fåfängligt.
Så sluts min bukoliska sång"