Vandring på villovägar

Länge har jag tänkt på att vandra i skogen öster om Ätran, söder om Gällared.
Denna måndag parkerar jag vid den nedlagda macken i Gällared och vandrar sedan söderut på den långa bron över Ätran. Klockan är nio. Det är tjugo grader, sol och växlande molnighet. Perfekt vandringsväder.
Efter bron tar jag in till vänster på vägen mot Årnakulla. Den välhållna grusvägen bär uppför genom granskogen. Men stora områden är ännu renblåsta. Det ser inte ut att vara planterat.

Efter Bokhult är det mer lövträd. Beteshagar med ek och vildapel, odlingsrösen. Men inga djur har betat där i år.
Det är tyst. Vinden susar i träden. Jag går ganska raskt och ljudet av mina steg i gruset är en del av den enkelhet jag söker. En väg och en vandrare. Jag ska erkänna att det är en märklig nostalgi som får mig att ge mig ut så här, en längtan efter en förgången värld där klockorna går långsamt och tingen är färre.

Mellan Bokhult och Kurhult möter jag en gammal dam, med vitt hår och stora solglasögon och käpp. Hon kommer sakta gående och håller en ung flicka i armen. Vi stannar och hälsar och den gamla damen förhör sig om vem jag är, var jag kommer ifrån och vart jag är på väg. Flickan ser något besvärad ut. Men vi enas om att vädret är vackert innan vi skiljs åt.
Sådana möten är bara möjliga för gående.

När jag slår mig ner för att att dricka kaffe och tar fram anteckningsboken märker jag att jag tappat pennan. Jag tar det som ett tecken att jag måste lägga band på min grafomani och bestämmer mig för att minnas istället.

Jag går förbi Årnakulla, som ser ut att vara ett aktivt lantbruk, kommer fram till landsvägen som jag följer söderut längs med Oksjön och Gärdessjön, viker sen upp till höger förbi Storegården och efter betesmarkerna tar jag en skogsväg till vänster. En liten vacker tjärn visar att jag är på rätt väg.

Min tanke är sedan att följa skogsvägar ner mot Ätran. De finns utsatta på kartan. Det gäller bara att välja rätt väg. Vad som följer vill jag inte gå närmare in på - men jag inser till slut att jag inte vet var jag är. Jag försöker med hjälp av solen och terrängförhållandena hitta min position på kartan. Jag går och går och går tillbaka och väljer på nytt och tanken på en GPS inställer sig...

Till slut känns det som om jag är på rätt väg och efter att ha stött på en vacker huggorm ser jag från en höjd Ätrans dalgång och på den andra sidan Rike-Arons skog och jag slår mig ner i en backe och äter en sen lunch.
Jag lägger mig i solen med ryggsäcken som kudde och med kepsen över ansiktet och vilar och lyssnar och somnar nästan.

Strax före fyra är jag tillbaka i Gällared efter drygt två mils vandring och går in på Ya Poh och köper empanadas till kvällen och sitter en stund i solen och dricker en läsk.
Det känns bra. Benen är trötta och ryggen, men det har varit en bra dag.
När jag kör hem genom Ätradalen över Askome och Vessigebro mörknar himlen alltmer i sydväst och några regndroppar faller.