Slumpgenererad läsning

"Livspusslet" (det är med stor självövervinnelse jag skriver det ordet...) tillåter bara korta läspass nu. Så jag läser om Walter Ljungquist.
Sen använder jag min egen slumpgenerator, dvs jag tar ett tresiffrigt tal och låter de tre siffrorna stå för hylla räknat från vänster - hyllplan räknat ovanifrån - bok från vänster till höger: om den bok jag så kommer fram till verkar intressant så läser jag något i den.
Knäppt? Tja, så kom jag att läsa en kort essä, "Wittgensteins revolutionära språkuppfattning", i Allan Janiks "Närvarons dimension: essäer om Wittgenstein och språkets gränser".
För en språkpessimist är detta perfekt läsning. Och ännu ett bidrag till den fragmentariska bildning som jag ständigt försöker underhålla.


Jag stöter också på Tomas Tranströmers lilla självbiografi från 1993, "Minnena ser mig". Denne bildernas mästare inleder så här:

" "Mitt liv." När jag tänker mig de orden ser jag framför mig en ljusstrimma. Vid närmare betraktande har ljusstrimman formen av en komet, med huvud och svans. Den ljusstarkaste ändan, är barndomen och uppväxten. Kärnan, dess allra tätaste del, är den mycket tidiga barndomen där de viktigaste dragen i vårt liv bestäms. Jag försöker minnas, jag försöker tränga mig fram dit. Men det är svårt att röra sig i dessa förtätade regioner, det är farligt, det känns som om jag skulle komma nära döden. Längre bakåt förtunnas kometen - det är den längre delen, svansen. Den blir glesare och glesare men också bredare. Jag är nu långt ute i kometsvansen, jag är sextio år när jag skriver detta."

Antecknande män

Nej, jag har inte givit upp bloggandet. Det har bara blivit glesare. Kanske har jag känt av en viss stress, som inte stämmer med mitt tröga tänkande och långsamma läsande.
Kanske blir det inte så tätt i fortsättningen.

Lagercrantzboken går bara inte att rusa igenom. Jag finner en paradoxal tröst i ett intervjusvar från 1986:

" Jag ser mitt liv som ett långsamt uppvaknande till verklighet. Vid sjuttiofem börjar jag känna mig klarvaken, men då är jag redan på väg ut ur samhället. "

*

Ett sammanträffande, som jag inte vill kalla märkligt, men...
I dag måste jag vänta en halvtimme innan vi kunde lämna stan. Jag gick till Café Mignon för att dricka en kopp kaffe och skriva ner några rader till bloggen. På väg dit upptäckte jag att jag glömt min anteckningsbok, så jag köpte en i bokhandeln.
När jag står i kön på Mignon och väntar på att få beställa iakttar jag en man vid ett fönsterbord. Något äldre än jag, med grått hår, kal hjässa och nötbruna ögon som tycks ägna ett tankfullt intresse åt vad som sker i lokalen.
Plötsligt reser han sig och hejdar en av personalen och ber att få något att skriva på. Han får ett block och en penna och slår sig ner igen.
Jag betalar och tar mitt kaffe och sätter mig så att jag ser honom. Så sitter vi där, två antecknande män vid varsitt bord. Jag vet inte vad han skriver. Jag skriver dessa rader.
Vi är många, från professionella författare till sporadiska antecknare, som försöker fästa "The world on paper" som titeln lyder på en intressant bok jag läste en gång.

*

"Saturnus ringar" av W.G. Sebald kom med posten. Det är en limmad mjukbandsbok i Bonniers klassiska Panache-serie. Omslaget är djuprött och återger en tidningsnotis med rubriken "Housekeeper rewarded for silent dinners". Ganska litet format, men den känns
tung. Med foton insprängda i texten som i "Austerlitz". Redan nu, när jag håller den
i handen och bläddrar lite, läser någon rad här och där, så känner jag att detta är en viktig bok.
Den kommer ibland, den där känslan inför en oläst bok. En stark förväntan. Som inför en resa, ett äventyr, en gåta vars lösning man bara måste få.