Minnen

Måndag morgon, ihållande regn. Betesdjuren skyler under träden.
Jag ligger kvar i sängen och låter ljud och dofter stiga upp ur minnet. Ljudet av röster i barndomens trappuppgång. Ljudet som ekar i trappan när man slår på järnräckena. Ljudet när man öppnar luckan till sopnedkastet och stänger den igen. Ljudet när sopor inslagna i tidningspapper faller ner i soptunnan. Lukten av sopor som stiger upp ur röret. Gnisslet och smällen när brevinkastet öppnas och posten faller ner på hallgolvet. Radion som står på, "Musik under arbetet" som följs av klockspelet i Stadshustornet och dagens dikt och musikstycket efteråt. Doften av köttbullar med sås och kokt potatis från köket. Den svarta telefonens alarmerande signal och mammas röst som låter annorlunda. Orden man inte förstår. Är inte "förgäves" en svordom?
Om man bara öppnar locket så finns de där, ljuden och dofterna. Det ena står i förbindelse med det andra. Var finns de? I ett rum som innefattar alla våra rum, all vår tid. Där tiden inte betyder avstånd. Man kan söka upp dem. De kan komma på besök, ibland oväntat. Och varför finns de? För att fylla ett rum i tiden?