När nervarvningsprocessen slutar är det redan dags att gå och lägga sig. Märkligt tvång det här, att ägna tid åt att läsa. Som kolliderar med tvånget att sova, för att orka upp och vara samhällsnyttig ännu en dag.
Austerlitz har nu, 1991, pensionerat sig efter trettio års undervisning i konsthistoria. Men när han nu ska sammmanfatta resultatet av sina forskarmödor kan han plötsligt inte längre vare sig skriva eller läsa:
I could see no connections anymore, the sentences resolved themselves into a series of separate words, the words into random sets of letters, the letters into disjointed signs, and those signs into a blue-gray trail gleaming silver here and there, excreted and left behind it by some crawling creature, and the sight of it increasingly filled me with feelings of horror and shame.
Han begraver alla sina papper och allt sitt material i en trädgårdskompost och börjar vandra runt Londons gator under sömnlösa nätter. Märkliga minnen börjar dyka upp. Han är i kris.
...my life has always, as far back as I can remember, been clouded by an unrelieved despair.
Vad kommer att hända?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar