Långsam läsning

Dagens vandring, i lätt duggregn, skedde uppe i Nackhälle, vägen upp förbi Bockatorpet mot Nackhällebjär och genom skogen ner till Berghem och sen ner till Dagsåsvägen igen.
Den tog en och en halv timme. Som vanligt mötte vi inte en människa.

Sebalds "Austerlitz" kräver verkligen långsam läsning.
Efter 77 sidor stannar jag upp, lägger ifrån mig boken och försöker formulera något till bloggen. Men det är för tidigt.
En judisk pojke kommer från Tyskland 1939 till en metodistpastor och hans hustru. Växer upp och uppfostras under annat namn, i ett hem som är lika kargt som landskapet.
Berättarjaget återger hans berättelse om sitt liv, när de slumpvis, med långa mellanrum, stöter på varandra. Det är en bok om minnet och minnenas bedräglighet. Rik på associationer, detaljer, utvikningar, men hela tiden med ett slags klarhet i iakttagelserna och en enkelhet i språket. Det flyter. Så lätt att man måste hejda sig och läsa om för att ta till sig allt.
De foton som illustrerar texten, dels autentiska på platser och byggnader som nämns, dels föregivet autentiska på människor, ger en säregen stämning.

In my photographic work I was always especially entranced, said Austerlitz, by the moment when the shadows of reality, so to speak, emerge out of nothing on the exposed paper, as memories do in the middle of the night, darkening again if you try to cling to them, just like a photographic print left in the developing bath too long.