Jag läser alltså vidare i "Austerlitz".
Efter sitt sammanbrott kommer Austerlitz under sina nattliga vandringar in på Liverpool Street Station, passerar en dörr in i en väntsal som är under ombyggnad och får där en vision som öppnar en minnesport. Nu minns han hur han 1939 som fyra och ett halvt-åring hämtas efter en evakueringstransport från kontinenten på stationen av det totalt främmande paret som talar ett språk han inte förstår.
All I do know is that when I saw the boy sitting on the bench I became aware, through my dull bemusement, of the destructive effect on me of my desolation through all those past years, and a terrible weariness overcame me at the idea that I had never really been alive, or was only now being born, almost on the eve of my death.
Han inser att han hela livet undvikit att tänka på eller försöka minnas sin tidiga barndom. Och han har alltid undvikit kunskapen om nazismens slavstat och de förföljelser han undkommit.
För hans del har världen stannat vid sekelskiftet 1900.
...though in fact the whole history of the architecture and civilization of the bourgeois age, the subject of my research, pointed in the direction of the catastrophic events already casting their shadows before them at the time.Decenniers samlande av kunskap var en flykt från det som inte fick komma upp till ytan.
Det här är romanens vändpunkt, efter 140 sidor.
På våren året därpå råkar han i en antikvariatsbokhandel höra ett radioprogram om transporter av judiska flyktingbarn till England.
Han beslutar sig för att åka till Prag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar