måndag 4 februari 2008

Hur blir man en bokläsare?

Hur blir man en bokläsare? Jag menar då ingen bokslukare i allmänhet, utan en människa som förhåller sig till böcker och författarskap som man förhåller sig till levande människor. Som inte kan tänka sig ett liv utan dem.
Jag tänker mig två faktorer, en inre och en yttre.
Som barn är man som alla barn nyfiken, man vill förstå världen och kanske att man mer än de flesta undrar över vad det är för en värld man har hamnat i.
Och så finns det böcker och läsning i ens uppväxtmiljö.

Jag växte upp i en lägenhet där det fanns några stringhyllor med böcker, de flesta utgivna av Tidens förlag. Min pappa var under en period i början på femtiotalet bokombud för Tidens förlag. I hyllorna fanns både skön- och facklitteratur. Reseskildringar, några konstböcker. Pappa dog 1962, när jag var elva år. Jag hann aldrig prata med honom om läsning och böcker.

Jag minns inte när jag lärde mig läsa. Inte heller när jag tog steget från barnböcker och seriemagasin till att börja plocka i stringhyllorna. Men jag kan se mig själv stående där, letande bland bokryggarnas titlar.
Några böcker gjorde ett starkt intryck på mig.
I en stor och tung, illustrerad röd volym, "Svensk arbetarrörelse i ord och bild 1881-1955" finns den här teckning av T. Schonberg i Söndags-Nisse, som en illustration av nöden under storstrejken 1909:


Det dröjde länge innan jag förstod att det var en teckning och inte ett foto. Jag fylldes av skräckblandad förundran över dessa fattiga människor, hur de samlat sig på ett fält och ställt upp sig tätt tillsammans för att forma dessa tre bokstäver, med fabrikssilhuetterna i bakgrunden.

Ett urval av stringhyllans böcker finns här hemma nu. Jag borde ha en särskild hylla för dem. De är biljetter till tidsresor.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Läsare som tar boken som en livsnödvändighet finns det gott om. Jag är sådan och Inger är sådan och de flesta jag känner är sådana. Men du ser en annan människa. En som har ett förhållande med boken. Intressant! Vi talar om kärlek alltså. Eller?

Lennart Erling sa...

Nej, inte en annan människa, ingen unik varelse, absolut inte. Men kanske en som åtminstone genomsnittsligt sett låter böcker och läsning spela en (alltför?) stor roll i livet. Och inget erotiskt förhållande...
Taktilt, sinnligt, ja, ibland.
I mitt fall lite av samlarmani. Jag vill ha viktiga böcker i hyllan. Se på dem. Återvända, ta upp tappade trådar. Upptäcka på nytt. Tänka efter. Låta tankar tänkta långt tillbaka hinna i fatt mig. Eller tvärtom.