The high window

Philip Marlowe rör sig i det amerikanska klassamhällets djungel. Bland iskalla gangsters, depraverad överklass och korrumperade poliser, bland småtjuvar och utslagna. Han är cyniskt genomskådande, har inga illusioner. Men ibland lyser ett slags socialt patos igenom.

I "The high window" är Marlowe på väg att besöka en klubb ägd av en gangster. Klubben visar sig ligga i ett slags "gated community", med uniformerade vakter som stoppar honom innan han släpps in längs den privata vägen. Samtalet med vakten blir till ett genuint möte. Ett plötsligt politiskt meningsutbyte utanför den egentliga intrigen.

"I looked at the gun strapped to his hip, the special badge pinned to his shirt. "And they call this a democracy," I said.
He looked behind him and then spat on the ground and put a hand on the sill of the car door. "Maybe you got company," he said. "I knew a fellow belonged to the John Reed Club. Over in Boyle Hights, it was."
"Tovarich," I said.
"The trouble with revolutions," he said, "is that they get in the hands of the wrong people."
"Check," I said.
"On the other hand," he said, "could they be any wronger than the bunch of rich phonies that live around here?"
"Maybe you'll be living in here yourself someday," I said.
He spat again. "I wouldn't live in here if they paid me fifty thousand a year and let me sleep in a chiffon pajamas with a string of matched pink pearls around my neck."
"I'd hate to make you the offer," I said.
"You make me the offer any time," he said. "Day or night. Just make me the offer and see what it gets you."
"Well, I'll run along now and check with the officer of the club," I said.
"Tell him to go spit upp his left pants leg," he said. "Tell him I said so."
"I'll do that," I said.

The lady in the lake

Johan Asplund hävdar i boken "Angående Raymond Chandler" (2004) att de som hävdar att Chandler skriver hårdkokt och ordknappt är utsatta för en synvilla. Han var inte ordknapp utan ordrik. Han var "en otroligt utförlig skildrare av miljöer och människor."

"När Marlowe öppnar en garderobsdörr, drar ut en byrålåda eller tittar in i ett skafferi är det inte för att härigenom driva handlingen vidare. Han gör det för att kunna dröja vid det han ser, inventera och karakterisera det, likna det vid något annat."

"Iakttagelsernas precision och alla lakoniska vitsar kan tillsammans med de oftast korta meningarna skapa illusionen av en ekonomisk prosa som alltid tar den kortaste och snabbaste vägen. I verkligheten föredrar Chandler omvägar."

En förkylning tillåter mig att släppa allting annat denna underbara vårdag och ligga på soffan och läsa "The lady in the lake", som enligt Asplund är "en enda lång vindlande omväg, i sin tur full av avstickare, kring en intrig som kan sammanfattas på mindre än en sida."

Vilket är nästan sant (efter halva boken tätnar intrigen och upplösningen är mycket spännande) och bevisar att man inte läser Chandler för intrigerna, utan för omvägarna och avstickarna, det vill säga för språket.

Ett underbart exempel bara, på Chandlers (eller Marlowes) närmast fotografiskt registrerande blick.

Philip Marlowe blir nedslagen bakifrån i en lägenhet när han kämpar för att ta en pistol från en kvinna som hotar att döda honom. När han vaknar upp på golvet känner han att han är indränkt i gin och strax ska han finna kvinnan mördad.
Skulle ni ha samma iakttagelseförmåga? Skulle ert färgsinne vara lika intakt?

"My coat was off and I was lying flat on my back beside the davenport on somebody's carpet and I was looking at a framed picture. The frame was of cheap soft wood varnished and the picture showed part of an enormously high pale yellow viaduct across wich a shiny black locomotive was dragging a Prussian-blue train. Through one lofty arch of the viaduct a wide yellow beach showed and was dotted with sprawled bathers and striped beach umbrellas. Three girls walked close up, with paper parasolls, one girl in cerise, one in pale blue, one in green. Beyond the beach a curving bay was bluer than any bay has any right to be. It was drenched with sunshine and flecked and dotted with aching white sails. Beyond the inland curve of the bay three ranges of hills rose in three precisely opposed colours, gold and terra-cotta and lavender.
Across the bottom of the picture was printed in large capitals, SEE THE FRENCH RIVIERA BY THE BLUE TRAIN.
It was a fine time to bring that up."

Raymond Chandler

Nu är det femtio år sedan Raymond Chandler dog.
Carl Erland Andersson skriver klokt om Chandler här.
Men jag hinner inte läsa Chandler.
Det är bara uppsatsskrivande nu. Och vårsol.

PS 2011-06-17: Länken leder inte längre till artikeln. Länkdöden!

The little sister

Den lilla rest av energi som finns kvar på kvällen efter en arbetsdag som tömt ut det mesta ägnar jag åt att läsa "The little sister", parallellt med att bläddra i Hineys biografi. Chandler är mer hårdkokt nu, 1949, tio år efter "The big sleep". Lite råare, mer effektiv. Jag vet inte om jag gillar det.
Det är i alla fall perfekt läsning en sån här kväll.

Varför läser man deckare?

Under veckan har jag blandat Lagercrantzläsningen med Leif GW Perssons "Faller fritt som i en dröm". Det är lätt att fly in i en deckare efter en arbetsdag, när man är trött och splittrad...

Varför läser man deckare? För att det är spännande att till slut få veta "vem som gjorde det", att fallet klaras upp, att alla frågetecken rätas ut och att bitarna faller på plats. Man får svar på frågorna. Vilket man sällan får i verkliga livet. Åtminstone inte de svåra frågorna. Kanske är det därför man läser spänningslitteratur - för att det är spännande - och för att få vara med om att spänningen släpper och man kan andas ut... Deckare som ett slags andningshål. En fiktiv värld där frågorna får svar. En terapi, för att härda ut?

Sen finns det deckare och deckare. Jag har läst några nyare svenska deckare och inte alla har varit bra; några har varit ytterst dåliga schablon-hopkok.

Det finns däremot dem som jag gärna läser om.

I går kväll kom jag att tänka på Johan Asplunds lilla bok "Angående Raymond Chandler" (2004), tog den ur hyllan och började läsa den och strax var jag fast. Asplund har återvänt till Chandler och hans privatdeckare Philip Marlowe i omgångar under åren och den här boken är så fylld av intressanta iakttagelser att man bör läsa den mycket långsamt. Liksom Chandlers böcker.
(Jag upptäckte att jag saknade två och loggade in på Adlibris på stubinen och beställde och började planera en omläsning av rubbet... jag i ett nötskal...)

Jag läser Chandler inte så mycket för kriminalhistorierna som för att låta mig förflyttas till ett amerikanskt 40-tal, till ett språk och en miljö som är så främmande och samtidigt så lockande. Ett slags exotism. Kanske av samma skäl som jag mer gillar äldre, svartvita filmer än moderna färgfilmer. Något med det renodlade, stiliserade. En dragning till det enkla? Förenkling? Flykt?

Att läsa om

Två arbetsdagar avklarade. Influensan känns fortfarande i kroppen. Vinden viner därute i mörkret, så jag håller mig inne och tänker på att det onda (influensan) oftast för något gott med sig. Jag hann läsa en del.
Och eftersom jag fick Östergren om Östergren, Stephen Farran-Lees intervjubok med Klas Östergren, i julklapp, så gjorde jag en omläsning av de tre romanerna i Österlentrilogin: Ankare (1988), Handelsmän och partisaner (1991), Under i september (1994).
De har ju setts som hårdkokta böcker om ensamma män med emotionella problem som dricker för mycket. Men det stämmer inte. Fylla förvisso, men framförallt romaner om livet, om förväntningar och besvikelser, om moral och politik. Ibland vansinnigt roliga, ibland djupt tragiska.
Det är stor litteratur och stor litteratur tål omläsningar.
Med åren utkristalliseras en del omläsningsobjekt. Mina är t ex Lars Gustafssons romanserie Sprickorna i muren (Herr Gustafsson själv ; Yllet ; Familjefesten ; Sigismund ; En biodlares död) - en eller flera läser jag om varje sommar och fram träder ett alltmer avlägset, krackelerande svenskt sjuttiotal och en tid då samhället på något sätt var gripbart, öppet för kritik. Och en annan Lars Gustafsson än den vi ser i dag.
På ett annat plan finns några noveller av Walter Ljungquists i En dörr står på glänt (1937), kanske mest Godnattkyssen. Och på ytterligare ett annat Raymond Chandler. Och så Gunnar Ekelöf, outtömlig.