Från Elizabeth George till Sjöwall/Wahlöö

Jag har läst Elizabeth Georges "Stråk av rött".
I ett efterord tackar författaren "alla dem som hjälpt mig att samla den information som behövts för att skriva den här romanen".
Det handlar om surfare och surfbrädestillverkare, experter på klippklättring, poliser i Devon och Cornwall, experter på lokala tenngruvor, cidertillverkning, kyrkor, BMX-cykling, etc. Dessutom har författaren använt sig av guideböcker för det område där handlingen utspelas.
Det märks.
All denna information har nämligen bretts ut i ett jämnt lager över bokens 700 sidor.
Ingen förflyttar sig utan att läsaren upplyses om ortnamn, vägnummer, landskapsbild, flora, geologiska och lokalhistoriska förhållanden. Och det är många som förflyttar sig. Det myllrar av personer som alla måste förses med bakgrundshistoria, utan att detta har något som helst med intrigen att göra. Jo, det finns en intrig, en långsökt mordhistoria, men den skyms av allt ovidkommande: ett antal dysfunktionella familjer, psykologiserande, miljöbeskrivningar och åter miljöbeskrivningar. För att dra läsaren med sig avslutas vartannat kapitel med en cliffhanger och man tror att nu, nu ska det börja hända saker, men nej. Det segar bara på.
Men Elizabeth George säljer inte miljoner för inte. In med frigjord kvinnlig sexualitet! Och en frånskild kvinnlig polis med trassligt privatliv som utredare. Och in med Thomas Lynley och Barbara Havers, visserligen i lightversioner, men ändå.
Nej, ingenting hjälper.
Det är en seg soppa. Rekommenderas för läsning endast vid febertillstånd, och då bara som ett sätt att få tiden att gå.

Som återställare läste jag ett par Stieg Trenter, ett par av de bästa från tidigt femtiotal, "Färjkarlen" och "Roparen".

Och nu Sjöwall/Wahlöö. "Polis, polis, potatismos".

Men däremellan Hjalmar Söderberg. Jag återkommer till det.

Varför läser man deckare?

Under veckan har jag blandat Lagercrantzläsningen med Leif GW Perssons "Faller fritt som i en dröm". Det är lätt att fly in i en deckare efter en arbetsdag, när man är trött och splittrad...

Varför läser man deckare? För att det är spännande att till slut få veta "vem som gjorde det", att fallet klaras upp, att alla frågetecken rätas ut och att bitarna faller på plats. Man får svar på frågorna. Vilket man sällan får i verkliga livet. Åtminstone inte de svåra frågorna. Kanske är det därför man läser spänningslitteratur - för att det är spännande - och för att få vara med om att spänningen släpper och man kan andas ut... Deckare som ett slags andningshål. En fiktiv värld där frågorna får svar. En terapi, för att härda ut?

Sen finns det deckare och deckare. Jag har läst några nyare svenska deckare och inte alla har varit bra; några har varit ytterst dåliga schablon-hopkok.

Det finns däremot dem som jag gärna läser om.

I går kväll kom jag att tänka på Johan Asplunds lilla bok "Angående Raymond Chandler" (2004), tog den ur hyllan och började läsa den och strax var jag fast. Asplund har återvänt till Chandler och hans privatdeckare Philip Marlowe i omgångar under åren och den här boken är så fylld av intressanta iakttagelser att man bör läsa den mycket långsamt. Liksom Chandlers böcker.
(Jag upptäckte att jag saknade två och loggade in på Adlibris på stubinen och beställde och började planera en omläsning av rubbet... jag i ett nötskal...)

Jag läser Chandler inte så mycket för kriminalhistorierna som för att låta mig förflyttas till ett amerikanskt 40-tal, till ett språk och en miljö som är så främmande och samtidigt så lockande. Ett slags exotism. Kanske av samma skäl som jag mer gillar äldre, svartvita filmer än moderna färgfilmer. Något med det renodlade, stiliserade. En dragning till det enkla? Förenkling? Flykt?