Johan Asplund hävdar i boken "Angående Raymond Chandler" (2004) att de som hävdar att Chandler skriver hårdkokt och ordknappt är utsatta för en synvilla. Han var inte ordknapp utan ordrik. Han var "en otroligt utförlig skildrare av miljöer och människor."
"När Marlowe öppnar en garderobsdörr, drar ut en byrålåda eller tittar in i ett skafferi är det inte för att härigenom driva handlingen vidare. Han gör det för att kunna dröja vid det han ser, inventera och karakterisera det, likna det vid något annat."
"Iakttagelsernas precision och alla lakoniska vitsar kan tillsammans med de oftast korta meningarna skapa illusionen av en ekonomisk prosa som alltid tar den kortaste och snabbaste vägen. I verkligheten föredrar Chandler omvägar."
En förkylning tillåter mig att släppa allting annat denna underbara vårdag och ligga på soffan och läsa "The lady in the lake", som enligt Asplund är "en enda lång vindlande omväg, i sin tur full av avstickare, kring en intrig som kan sammanfattas på mindre än en sida."
Vilket är nästan sant (efter halva boken tätnar intrigen och upplösningen är mycket spännande) och bevisar att man inte läser Chandler för intrigerna, utan för omvägarna och avstickarna, det vill säga för språket.
Ett underbart exempel bara, på Chandlers (eller Marlowes) närmast fotografiskt registrerande blick.
Philip Marlowe blir nedslagen bakifrån i en lägenhet när han kämpar för att ta en pistol från en kvinna som hotar att döda honom. När han vaknar upp på golvet känner han att han är indränkt i gin och strax ska han finna kvinnan mördad.
Skulle ni ha samma iakttagelseförmåga? Skulle ert färgsinne vara lika intakt?
"My coat was off and I was lying flat on my back beside the davenport on somebody's carpet and I was looking at a framed picture. The frame was of cheap soft wood varnished and the picture showed part of an enormously high pale yellow viaduct across wich a shiny black locomotive was dragging a Prussian-blue train. Through one lofty arch of the viaduct a wide yellow beach showed and was dotted with sprawled bathers and striped beach umbrellas. Three girls walked close up, with paper parasolls, one girl in cerise, one in pale blue, one in green. Beyond the beach a curving bay was bluer than any bay has any right to be. It was drenched with sunshine and flecked and dotted with aching white sails. Beyond the inland curve of the bay three ranges of hills rose in three precisely opposed colours, gold and terra-cotta and lavender.
Across the bottom of the picture was printed in large capitals, SEE THE FRENCH RIVIERA BY THE BLUE TRAIN.
It was a fine time to bring that up."
