Visar inlägg med etikett Johan Asplund. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Johan Asplund. Visa alla inlägg

lördag 16 juli 2022

Lånad tid

Bränderna rasar i Sydeuropa, floder torkar ut, folk evakueras. I Storbritannien varnas för 40 graders värme i början på veckan. Och i Ukraina fortsätter Putins utrotningskrig. 

Alla människor lever på lånad tid. Det är livets villkor. Numera är jag också övertygad om att mänskligheten lever på lånad tid. Och att den tiden krymper.  

Här lunkar vardagslivet på i sina gamla spår. Jag plockar ner lakanstvätt från tvättstrecken en solig och blåsig dag. När jag viker ihop tvätten (nej, jag manglar inte) känner jag hur doften av sommar stannat kvar i lakanen. 
En blåmesunge har förirrat sig in i växthuset och väljer hela tiden fel väg ut, trasslar in sig i tomatplantorna, mot glasväggen. Jag låter den vara. Tids nog hittar den rätt.

Av och till läser jag i Johan Asplunds "Människan som samhällsvarelse. Tid, rum, individ och kollektiv". (Arkiv förlag, 2022), en nyutgåva av klassikern "Tid, rum, individ och kollektiv" från 1983. Hunnen halvvägs ser det ut som att jag kommer att läsa en bok från pärm till pärm. Det var längesen.



torsdag 16 februari 2017

Döda föremål kan bli levande

Denna grådisiga dag när solen försvunnit och bara de närmaste trädens svarta grenverk är urskiljbara utanför fönstren läser jag en essä i Johan Asplunds nyutkomna "Ord för ord. En polygraf" (Daidalos, 2017). Essän handlar om barndomsminnen och heter just "Essä om en barndom". Asplund skriver:
"Döda föremål kan bli levande. Ett fotografi där trappan till övervåningen i ens eget hus syns i bakgrunden kan för första gången visa hur den trappan egentligen ser ut. En reflex i en tavelram kan påkalla uppmärksamheten som ett tecken. I princip kan vad som helst ibland överraska och liksom bli sett för första gången: en kaffekopp, en fönsterhake, mönstret i parketten, det infallande ljuset, sättet på vilket en krage omsluter en hals, grönskan utanför fönstret. En fönsterhake på ett fotografi kan te sig fängslande och vacker. Vad som helst kan förvandlas till tecken - men till en paradoxal sorts tecken: de betecknar ingenting. Det är som om fönsterhaken hade förvandlats till en fönsterhake."


Det här är ingen fönsterhake, men ett dörrlås som jag ser varje dag. 

lördag 18 april 2009

The lady in the lake

Johan Asplund hävdar i boken "Angående Raymond Chandler" (2004) att de som hävdar att Chandler skriver hårdkokt och ordknappt är utsatta för en synvilla. Han var inte ordknapp utan ordrik. Han var "en otroligt utförlig skildrare av miljöer och människor."

"När Marlowe öppnar en garderobsdörr, drar ut en byrålåda eller tittar in i ett skafferi är det inte för att härigenom driva handlingen vidare. Han gör det för att kunna dröja vid det han ser, inventera och karakterisera det, likna det vid något annat."

"Iakttagelsernas precision och alla lakoniska vitsar kan tillsammans med de oftast korta meningarna skapa illusionen av en ekonomisk prosa som alltid tar den kortaste och snabbaste vägen. I verkligheten föredrar Chandler omvägar."

En förkylning tillåter mig att släppa allting annat denna underbara vårdag och ligga på soffan och läsa "The lady in the lake", som enligt Asplund är "en enda lång vindlande omväg, i sin tur full av avstickare, kring en intrig som kan sammanfattas på mindre än en sida."

Vilket är nästan sant (efter halva boken tätnar intrigen och upplösningen är mycket spännande) och bevisar att man inte läser Chandler för intrigerna, utan för omvägarna och avstickarna, det vill säga för språket.

Ett underbart exempel bara, på Chandlers (eller Marlowes) närmast fotografiskt registrerande blick.

Philip Marlowe blir nedslagen bakifrån i en lägenhet när han kämpar för att ta en pistol från en kvinna som hotar att döda honom. När han vaknar upp på golvet känner han att han är indränkt i gin och strax ska han finna kvinnan mördad.
Skulle ni ha samma iakttagelseförmåga? Skulle ert färgsinne vara lika intakt?
"My coat was off and I was lying flat on my back beside the davenport on somebody's carpet and I was looking at a framed picture. The frame was of cheap soft wood varnished and the picture showed part of an enormously high pale yellow viaduct across wich a shiny black locomotive was dragging a Prussian-blue train. Through one lofty arch of the viaduct a wide yellow beach showed and was dotted with sprawled bathers and striped beach umbrellas. Three girls walked close up, with paper parasolls, one girl in cerise, one in pale blue, one in green. Beyond the beach a curving bay was bluer than any bay has any right to be. It was drenched with sunshine and flecked and dotted with aching white sails. Beyond the inland curve of the bay three ranges of hills rose in three precisely opposed colours, gold and terra-cotta and lavender.
Across the bottom of the picture was printed in large capitals, SEE THE FRENCH RIVIERA BY THE BLUE TRAIN.
It was a fine time to bring that up."


söndag 27 januari 2008

Varför läser man deckare?

Under veckan har jag blandat Lagercrantzläsningen med Leif GW Perssons "Faller fritt som i en dröm". Det är lätt att fly in i en deckare efter en arbetsdag, när man är trött och splittrad...

Varför läser man deckare? För att det är spännande att till slut få veta "vem som gjorde det", att fallet klaras upp, att alla frågetecken rätas ut och att bitarna faller på plats. Man får svar på frågorna. Vilket man sällan får i verkliga livet. Åtminstone inte de svåra frågorna. Kanske är det därför man läser spänningslitteratur - för att det är spännande - och för att få vara med om att spänningen släpper och man kan andas ut... Deckare som ett slags andningshål. En fiktiv värld där frågorna får svar. En terapi, för att härda ut?

Sen finns det deckare och deckare. Jag har läst några nyare svenska deckare och inte alla har varit bra; några har varit ytterst dåliga schablon-hopkok.

Det finns däremot dem som jag gärna läser om.

I går kväll kom jag att tänka på Johan Asplunds lilla bok "Angående Raymond Chandler" (2004), tog den ur hyllan och började läsa den och strax var jag fast. Asplund har återvänt till Chandler och hans privatdeckare Philip Marlowe i omgångar under åren och den här boken är så fylld av intressanta iakttagelser att man bör läsa den mycket långsamt. Liksom Chandlers böcker.
(Jag upptäckte att jag saknade två och loggade in på Adlibris på stubinen och beställde och började planera en omläsning av rubbet... jag i ett nötskal...)

Jag läser Chandler inte så mycket för kriminalhistorierna som för att låta mig förflyttas till ett amerikanskt 40-tal, till ett språk och en miljö som är så främmande och samtidigt så lockande. Ett slags exotism. Kanske av samma skäl som jag mer gillar äldre, svartvita filmer än moderna färgfilmer. Något med det renodlade, stiliserade. En dragning till det enkla? Förenkling? Flykt?