Under veckan har jag blandat Lagercrantzläsningen med Leif GW Perssons "Faller fritt som i en dröm". Det är lätt att fly in i en deckare efter en arbetsdag, när man är trött och splittrad...
Varför läser man deckare? För att det är spännande att till slut få veta "vem som gjorde det", att fallet klaras upp, att alla frågetecken rätas ut och att bitarna faller på plats. Man får svar på frågorna. Vilket man sällan får i verkliga livet. Åtminstone inte de svåra frågorna. Kanske är det därför man läser spänningslitteratur - för att det är spännande - och för att få vara med om att spänningen släpper och man kan andas ut... Deckare som ett slags andningshål. En fiktiv värld där frågorna får svar. En terapi, för att härda ut?
Sen finns det deckare och deckare. Jag har läst några nyare svenska deckare och inte alla har varit bra; några har varit ytterst dåliga schablon-hopkok.
Det finns däremot dem som jag gärna läser om.
I går kväll kom jag att tänka på Johan Asplunds lilla bok "Angående Raymond Chandler" (2004), tog den ur hyllan och började läsa den och strax var jag fast. Asplund har återvänt till Chandler och hans privatdeckare Philip Marlowe i omgångar under åren och den här boken är så fylld av intressanta iakttagelser att man bör läsa den mycket långsamt. Liksom Chandlers böcker.
(Jag upptäckte att jag saknade två och loggade in på Adlibris på stubinen och beställde och började planera en omläsning av rubbet... jag i ett nötskal...)
Jag läser Chandler inte så mycket för kriminalhistorierna som för att låta mig förflyttas till ett amerikanskt 40-tal, till ett språk och en miljö som är så främmande och samtidigt så lockande. Ett slags exotism. Kanske av samma skäl som jag mer gillar äldre, svartvita filmer än moderna färgfilmer. Något med det renodlade, stiliserade. En dragning till det enkla? Förenkling? Flykt?
2 kommentarer:
Jag vet varför (tror jag). Stämningen, det är stämningen. Efter att ha läst Giles Blunt och hans otäckheter vet jag att det är iskylan, det dåliga vädret, det taskiga käket, de obekväma människorna, ja allt det där som irriterar och gör livet surt. Det är det jag gillar. Samma sak med Åke Edvardsson. Ensamma män. Taskiga förhållanden. Regnigt Göteborg. Stämningar man känner igen. Samma sak med Chandler? "Noir" kallas det väl. Som en gammal fransk kriminalare. Maigret t.ex.
Det är konstigt, egentligen. Jag menar: man vill nog inte ha otäckheter, iskyla och taskigt väder, obekväma människor och minst av allt ond, bråd död som inslag i sitt liv.
Men man kan läsa om det och fascineras.
Jag lockas inte så mycket av moderna deckare/thrillers. Det är lite för mycket realism, för mycket färgfilm. Chandlers privatdetektiv Philip Marlowe rör sig i en mycket avlägsen, närmast mytisk miljö. Nu när jag börjat läsa om (bara en, hoppas jag...) är det en ren njutning, lite som att lyssna till bra musik.
En annan favorit, Stieg Trenter, är betydligt mer lättviktig, men det femtiotalssverige där hans bästa utspelar sig är jag mycket svag för.
En tredje favorit är Ian Rankin, med kommissarie Rebus i Edinburgh - men det kanske kan bli ett blogginlägg...
Skicka en kommentar