På Chesil Beach

Några ord om Ian McEwans roman "På Chesil Beach", som kom i höstas.
På glasklar prosa får vi följa ett nygift, ungt engelskt par in i en katastrofal bröllopsnatt. Båda är oskulder och detta är det pryda England 1962; vi får redan på de inledande sidorna klart för oss att detta kommer att gå åt helvete. De här människorna är fångna i sin tid och dess konventioner. Brudgummen, Edward, är sprängkåt och bruden, Florence, lider av beröringsskräck (sexuella övergrepp från faderns sida antyds). Under bröllopsnatten rusar bruden från sängen och ner på stranden. Han följer efter, arg och ledsen. De möts på stranden och skildringen av deras oförmåga till kommunikation är plågsam läsning. De skiljs åt och ses aldrig mer.
Sista delen av romanen är en rapsodisk återblick på deras liv och Edward tänker att de där minuterna på stranden bestämde hela hans senare liv.
Men herregud, säger man, så kan det väl inte vara? De kunde väl där på stranden lika gärna ha fått ur sig något, nått fram till varandra, börjat om? Åtminstone så småningom?

Men hur fria är vi egentligen att i varje given situation välja rätt?
Vad som är det rätta valet kan på ett sätt bara ses i ljuset av vad som sedan händer. Och vi handlar alltid utifrån givna villkor, samhälleliga och psykologiska. Vi kan aldrig lyfta oss själva i håret, ur den tid vi lever.
Vi kanske aldrig kan välja fritt? Det finns kanske inte något sådant som den fria viljan? Vi kanske bara kan göra det vi faktiskt gör och ingenting annat. Det hävdar åtminstone filosofen Lars Bergström, i essän "Handlingsfrihet" i "Döden, livet och verkligheten" (Thales, 2005). Denna text har gnagt i mig ett tag. Hans ståndpunkt är orimlig, han har ju fel, men...

Vi måste i alla fall avvisa tron på att vårt liv måste vara sådant det är. Vi lever vårt liv, det lever inte oss. Vi är ansvariga. Vi kan välja. Eller?