Tom Hineys Chandlerbiografi

Läser Tom Hineys Chandlerbiografi. Den är mycket bra.
Chandler hade en märklig livsbana, från Nebraska till Irland, till London och collegeutbildning, till USA, värvning som soldat i första världskriget, åter till USA, välbetald direktör i oljebranschen - ett jobb som han söp bort och så hundåren som nykter alkoholist och massmarknadsförfattare innan genombrottet med den första Philip Marlowe-romanen "The big sleep".
När "The big sleep" filmades 1946 hamnade regissören i bryderi och telegraferade Chandler: vem mördade General Sternwoods chaufför? Chandler svarade: NO IDEA...
Chandlers skrev utan att på förhand ha klart för sig hur det skulle gå. Han hade ingenting till övers för pusseldeckare à la Agatha Christie.
Det viktiga var inte intrigerna, vem som gjorde det, utan karaktärerna, miljöerna, stämningen, Los Angeles - den ruttna, genomkorrumperade storstadsmiljön, djungeln där människor gör vad som helst mot varandra. Han skriver filmiskt. Ett språk där lakoniska wisecracks blandas med komplexa beskrivningar.
Privatdetektiven Philip Marlowe försöker för 25 dollar om dagen plus expenser utföra sina uppdrag med något slags moral som ledstjärna. Uppdragsgivarna ger honom sällan hela bilden. Marlowe ger sig inte, ofta oklart varför.
Han är ett slags mytisk hjälte i stiliserade sagor, sagor om en civilisation i förfall, på väg mot undergång.
Nu när jag börjat läsa dem igen är det stor risk att jag bara fortsätter.

Varför läser man deckare?

Under veckan har jag blandat Lagercrantzläsningen med Leif GW Perssons "Faller fritt som i en dröm". Det är lätt att fly in i en deckare efter en arbetsdag, när man är trött och splittrad...

Varför läser man deckare? För att det är spännande att till slut få veta "vem som gjorde det", att fallet klaras upp, att alla frågetecken rätas ut och att bitarna faller på plats. Man får svar på frågorna. Vilket man sällan får i verkliga livet. Åtminstone inte de svåra frågorna. Kanske är det därför man läser spänningslitteratur - för att det är spännande - och för att få vara med om att spänningen släpper och man kan andas ut... Deckare som ett slags andningshål. En fiktiv värld där frågorna får svar. En terapi, för att härda ut?

Sen finns det deckare och deckare. Jag har läst några nyare svenska deckare och inte alla har varit bra; några har varit ytterst dåliga schablon-hopkok.

Det finns däremot dem som jag gärna läser om.

I går kväll kom jag att tänka på Johan Asplunds lilla bok "Angående Raymond Chandler" (2004), tog den ur hyllan och började läsa den och strax var jag fast. Asplund har återvänt till Chandler och hans privatdeckare Philip Marlowe i omgångar under åren och den här boken är så fylld av intressanta iakttagelser att man bör läsa den mycket långsamt. Liksom Chandlers böcker.
(Jag upptäckte att jag saknade två och loggade in på Adlibris på stubinen och beställde och började planera en omläsning av rubbet... jag i ett nötskal...)

Jag läser Chandler inte så mycket för kriminalhistorierna som för att låta mig förflyttas till ett amerikanskt 40-tal, till ett språk och en miljö som är så främmande och samtidigt så lockande. Ett slags exotism. Kanske av samma skäl som jag mer gillar äldre, svartvita filmer än moderna färgfilmer. Något med det renodlade, stiliserade. En dragning till det enkla? Förenkling? Flykt?