Boken innehåller som sagt en inledning och sedan tjugosju essäer från skilda tider, alla med en introduktion av Melberg, och sist fyra "essäer om essäer" av utgivaren.
Den fjärde essän är en översättning av det avslutande kapitlet i Sir Thomas Brownes (1605-1682) "Hydriothapia: Urn-Burial or, A brief discourse of the sephulcral Urns lately found in Norfolk" (1658). En fascinerande läsning. En meditation över tidens gång och alltings förgänglighet. Över människans skröplighet och den ofrånkomliga döden. Över det fåfänga i att bygga monument.
Och varför ska man läsa något sådant? Det är naturligtvis en fråga om läggning, om livssyn. Som inte behöver innebära svartsyn. Bara nykter realism. Gärna kryddad med en förmåga att skratta åt eländet.
Browne är en god kristen och tror på återuppståndelsen och det eviga livet. Men, som Melberg skriver, här finns kryptiska formuleringar som också kan tolkas som att vi framförallt ska leva det förgängliga liv vi har så gott vi kan.
"Cirklar och räta linjer avgränsar och sluter alla kroppar och den dödliga livscirkeln avslutar och tystar allt. Det finns inget motgift mot tidens opium, som gör att allt underkastas tidens gång. Våra fäder begravs i våra korta minnen, vilket påminner om att vi sorgligen begravs hos våra efterlevare. Gravstenar säger en sanning som vara knappt fyrtio år, då nya kroppar läggs ner. Generationer ilar förbi medan träden består; gamla familjer varar inte längre än tre ekar."
Om W. G. Sebalds valfrändskap med Sir Thomas Browne skrev jag tidigare om här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar