Läsning om läsning

Så här under årets sista dagar, när jag inte utan en viss ruelse ser tillbaka, må det väl vara tillåtet att plocka fram en gammal text om en bok och skaka om den lite, göra ett tillägg och sen lägga ut den på nytt?

I Arne Melbergs "Essä" återges ett utdrag ur en liten volym av Marcel Proust, "Om läsning" (Pontes 2007), som är ett förord till Proust franska översättning av John Ruskins "Sesame and Lilies". Vilket får mig att plocka fram boken och läsa om den, fem år efter första läsningen.

Proust skriver om barndomens läsning, när han tar varje tillfälle i akt att befinna sig i böckernas värld. Och när omgivningen, föräldrar och familjeliv är ett förargligt hinder. Och han skriver om olika sätt att läsa.

Om Ruskin är odelat övertygad om läsandets betydelse, så har Proust en del intressanta invändningar. Han varnar för läsningen som självändamål. Den ska utlösa kreativitet, sätta fart på vårt eget andliga liv, inte ersätta det.

"Läsningen befinner sig vid tröskeln till det andliga livet; den kan leda oss in i det: den utgör det inte."

"Vi känner mycket väl att vår klokhet börjar där författarens slutar..."

Proust diagnostiserar

"vissa så att säga patologiska fall, av andlig depression, där läsningen kan bli en sorts vårdande disciplin med uppgiften att genom ett upprepat sporrande ständigt återinföra ett trögt intellekt i det andliga livet. [ ... ] Det finns vissa sinnen ... sådana här sjuklingar ... som en sorts lättja eller lättsinne hindrar från att spontant ta sig ner till de djupaste områdena av sig själv, där det sanna andliga livet tar sin början." 

"Läsningen blir […] farlig när den i stället för att väcka upp oss till intellektets personliga liv tenderar att ta dess plats..."

Det finns inte, skriver Proust,

"något materiellt som placerats mellan böckerna blad likt honung som framställts helt och hållet av andra och som vi bara behöver bemöda oss om att hämta på bibliotekets hyllor och sedan passivt avnjuta i en fullkomlig kroppslig och andlig vila."

Det goda läsandet, som jag ser det, är just ett läsande där man läser av behov, för att man kan använda sig av det som andra skrivit, till nya insikter och tankar, där med Prousts term det egna "andliga livet" berikas och utvecklas av det lästa.
Då finns det inga böcker som man måste ha läst och bocka av. Då behövs inte, som Proust skriver, "denna fetischistiska respekt för böcker". Då finns det bara böcker som man behöver eller inte behöver.

Kan man umgås med böcker, med författarskap, med författare? Kan man, om det t ex gäller klassikerna, med Lars Gustafssons formulering, ha vänner bland de döda? Proust skriver:

"Utan tvivel är vänskap, vänskap som tar hänsyn till individer, en lättsinnig sak, och läsning är en vänskap. Men det är åtminstone en uppriktig vänskap, och det faktum att den riktas mot någon som är död, någon som är frånvarande, ger den ett oegennyttigt och nästan rörande drag. Det är dessutom en vänskap som är fri från allt det som är fult i annan vänskap. Eftersom vi alla, vi som lever, bara är döda människor som inte har trätt i funktion, är all denna artighet, alla dessa hälsningar i hallen som vi kallar vördnadsbetygelser, tacksamhet och tillgivenhet, och som vi blandar in så många lögner i, något sterilt och tröttande."  (Kursiveringen är min)

Jag tror nu inte att Proust menade att detta umgänge skulle ersätta verkliga vänner - med allt vad de innebär - och så gör naturligtvis inte heller jag. Men varför avstå från den läsning "som initierar oss och vars magiska nycklar längst inne i oss själva öppnar dörren för oss till de boningar vi inte hade kunnat ta oss in i", den som utvecklar vår känslighet och vår klokhet?