måndag 31 maj 2010

Söndag, vandring (med komplettering)

Denna svarta måndag skriver jag om gårdagens vandring.

(Klicka för större bild!)

I vägskälet vid Grimeteons kyrkby körde vi vägen österut mot Mjöavad, upp till vägskälet skyltat Karlsvik till vänster och N. Kanåsen till höger. Vi fortsatte en bit upp mot Norra Kanåsen innan vi hittade en lämplig plats att parkera.

Vi gick tillbaka ner till vägskälet och sen den asfalterade vägen mot Karlsvik, slät som ett salsgolv, förbi Furet och kom efter 1 km till husen vid Björbäck, med vacker utsikt ner mot Grimsjön. En bastant Herefordtjur i en beteshage bevakade sin flock och betraktade oss bistert bakom stängslet.


Efter ytterligare ca 150 meter gick vi så in till vänster förbi några sommarstugor och sedan längs en skogsväg genom äldre granbestånd. Efter 600 meter delade sig vägen och vi gick till höger, brant uppför, med berget till vänster och en djup slänt ner till mossmarken till höger.

Vägen avslutas efter ca 800 meter med en vändplats, men en lättfunnen stig fortsätter genom ett bestånd av unga granar. Efter 100 meter delar sig stigen. Vi vek ner till höger där, över ett dike och kom efter 150 meter fram till Långemossen/Rydells (vid den ovala ringen), där det fanns åtskilliga stengrunder och ett ännu stående uthus. Tyvärr hade vi ingen kamera med.


Vi vände tillbaka samma väg och fortsatte stigen där vi vikit av. Den blev mer diffus efter ca 700 meter, men genom den öppna skogen fick vi syn på Rönnetången (eller Rönnitången (vid den runda ringen), som det stod på skylten). En mycket spännande plats, med ett litet, öde inhus (vi såg in genom de utslagna fönsterna och såg tapeter, en byrå, ett bord, några galoscher på golvet..), ekonomibyggnader och stengrunder - som vi valde att inte utforska närmare, i duggregnet, utan kamera. Men både Långemossen/Rydells och Rönnetången är platser vi kommer att återvända till.


Komplettering: I "Det gamla Grimeton", utgiven av Grimetons hembuygdsförening, (u.å.), kan man läsa om torpet Långmossa, eller "Rydells", att

" 'Arbetskarlen' Nils (Nikolaus) Rydell tog upp torpet på 1880-talet. Vid den tiden var det tydligen såpass ont om lämplig mark att nyodla, att man fick nöja sig med att ta i bruk även mossjord. Nils Rydell levde mellan åren 1847 och 1925. Hans hustru var Johanna Britta Börjesdotter f 1847. Efter faderns död övertog sonen Karl stället. Detta var då ett småbruk, friköpt 1915.

Av boningshuset finns bevarad en präktig stengrund. Där invid står ett alltjämt begagnat uthus jämte resterna av en lagård.

På alla inägorna växer nu granskog, lite yngre granar på de torrare markerna och redan höga granar på den del av inägorna, som en gång var mossmark."

Och om Rönnetången att "det kallades nybygge i hfl [husförhörslängderna] omkring 1810 och var bebott till 1965. Manhuset finns ännu kvar liksom ett mycket förfallet uthus. Den granskog, som planterats på inägorna, står nu nästan inpå husen."

Det var dottern Amanda Josefina, född 1903, som bodde kvar till 1965, innan hon flyttade till ett vårdhem.


Över dessa dödas plats på jorden växer nu granskog. Vad kommer att växa över vår?


Från Rönnetången ledde en skogsväg över ett kalhygge ca 700 meter ut till väg vid Sågen. Hundra meter österut, sedan ner mot Dikarens och stigen till höger om garagebyggnaden, ner längs Rörsjöns västra strand. Vi tog av till höger på andra skogsvägen och efter en kort fikapaus vid en bäck, fortsatte vi ner mot Rörbäck där vi kom ut på den större grusvägen. Efter 100 meter västerut fanns en större vändplats och längst in där en skogsväg och stig som förde oss upp till Långemossen/Rydells från andra hållet.

Sedan var det bara att följa i egna spår tillbaka till bilen. På kartan mätte jag upp sträckan till ca 9 kilometer.

söndag 30 maj 2010

Förnuftiga röster i eländig debatt

Det finns förnuftiga röster i den annars så eländiga Vilks-debatten. T ex Tidens tecken, som uppmärksammar Anders R Olsson i Aftonbladet:


"Många debattörer kan
inte hålla isär försvaret av Vilks yttrandefrihet och försvaret av hans yttranden. Den som kritiserar Vilks för att han utan begripliga motiv kränker muslimer anklagas gång på gång för att bagatellisera det våld han utsätts för eller att ge efter för militanta muslimer.

Om Vilks gör något bra eller dåligt är en helt annan fråga än den om hans yttrandefrihet. Personligen föraktar jag honom för dessa ständiga provokationer mot en utsatt grupp. Genom att locka fram det sämsta hos ett fåtal religiösa extremister skapar han precis den sorts nyhetshändelser som spär på fördomarna om muslimer som fanatiska och våldsamma. Kommer Sverigedemokraterna in i riksdagen i höst torde ingen enskild person ha bidragit till det så mycket som Lars Vilks, alldeles oavsett hans motiv för hädandet."


Och tidigare Gert Gelotte i GP. Men de är undantag.


onsdag 26 maj 2010

Jaget en social konstruktion

En vecka nu har jag burit med mig och läst i en liten (70 sidor), glest tryckt bok om hjärnforskning och filosofi, Wolf Singers "Från hjärna till medvetande" (Daidalos, 2010).
Singer är neurobiolog och vill ge en naturvetenskaplig, strikt materialistisk, bakgrund till utvecklingen av de mentala processer som bland annat gör att vi upplever oss att ha ett jag, med en fri vilja.
Det är en oerhört intressant bok. Det är populärvetenskap när den är som bäst. Föredömligt koncentrerat. En perfekt bok för alla som vid relativt hög ålder fortfarande intresserar sig för existentiella frågor.

Jag ska bara nämna ett tema.
Singer menar att det mänskliga självmedvetandet, jagupplevelsen, är en social konstruktion:
"...kulturella konstruktioner, sociala attributioner som skapats genom en dialog mellan olika hjärnor och därför omöjliga att förklara genom studier av enskilda hjärnor."
Man kan alltså inte "se" något "jag" när man neurobiologiskt beskriver hjärnan.

Under utvecklingens gång uppstod den mänskliga förmågan att kunna "sammanställa modeller över tillståndet i andra hjärnor", det man kallar "theory of mind". Detta ledde till en interaktion människor emellan, en "upprepad ömsesidig spegling", vars lärprocesser modifierade neuronala strukturer i hjärnan, vilket ledde fram till upplevelsen av ett själv, ett jag.

Det autonom jaget har alltså en neurobiologisk bas. Singer menar (därför?) att den fria viljan är en illusion:
"I de neurobiologiska beskrivningarnas referenssystem finns det ingen plats för objektiv frihet eftersom nästa handling, nästa tillstånd i hjärnan alltid är förutbestämt av det närmast föregående."
Det tror jag är ett fundamentalt felslut. Och i det samtal med filosofen Lutz Wingert, som avslutar boken, kommer denne med invändningar mot Singers extrema determinism och då tvingas Singer att modifiera sin ståndpunkt.


tisdag 25 maj 2010

Kastanj och päronträd

Om jag kliver ut på kökstrappan och lyfter blicken ser jag detta: kastanjen och päronträdet.
I väntan på en vettig text är det allt denna blogg har att erbjuda.
Posted by Picasa

måndag 24 maj 2010

Blodbok och lönn

Om det här ska vara en blogg om läsning så kan jag lika gärna lägga ner den. För att inte tala om tankar…

Det har inte blivit så mycket tid över till någondera på sistone. Och om jag får tid så kan jag inte samla mig. Jag ska inte klaga. Det är livet. Det är de andra delarna av livet som tagit kommandot. Och livet är ju inte bara läsning, som väl är.


Men det finns stunder.

I går eftermiddag tog jag en paus. Jag satte mig vid trädgårdsbordet, omgiven av den intensiva grönskan. Himlen var blå, solen sken och allting blommade. Fruktträd, kastanj.

Jag var trött. Jag slöt ögonen och lyssnade till den virtuosa svarthättan nere i parken. I syrenen en bofink.

Jag lyssnade till vinden i träden. Jag slappnade av och njöt av en välförtjänt vila. Jag öppnade ögonen och såg upp i lövverket, såg blodbokens djupröda möta lönnens ljust gröna. Solljuset som spelade bland löven som rörde sig i vinden.


Sådana stunder ges också.
Posted by Picasa

onsdag 19 maj 2010

Sista (?) språkfunderingen

Lite ytterligare funderande kring språk och tänkande kom mig att bläddra i några av kognitionsforskaren Peter Gärdenfors böcker. Han har skrivit flera populärvetenskapliga verk som är ytterst läsvärda.
Här några citat från "Den meningssökande människan" (2006), där han refererar och - efter vad jag kan förstå - ansluter sig till Terrence Deacon.
Tänkandet kommer före språket. Det (språket) tänker inte i oss, vi tänker. Språket är socialt, inte genetiskt.
"Till skillnad från aporna lär sig människobarn också nya ord genom att bara lyssna. Genom att höra på andras tal, och senare genom läsning av berättelser och sagor fångar barn in ord för allt möjligt, även för ting och händelser som de aldrig har sett eller som inte ens finns. Neurofysiologen Terrence Deacon hävdar att den avgörande faktorn är att barnen förstår relationerna mellan de olika symbolerna och detta understödjer deras förståelse av betydelserna. Barn behöver inte träna sig på språket på samma sätt som de måste träna sig att cykla eller räkna. Mirakulöst snabbt kan de själva skapa kombinationer av ord som ingen tidigare yttrat och som står för idéer som ingen tidigare har tänkt." (Min kursivering)
"Nya kunskaper från forskningen visar allt tydligare att barns inlärning av ord förutsätter att de har en uppfattning av andras inre världar. Man kan säga att när ett barn lär sig ett ords betydelse, lär de sig också något om andra människors tankar. Våra tankar är inte en produkt av språket utan tvärtom är det människans rika inre värld som är förutsättningen för att vi skall kunna lära oss ett språk så snabbt som vi gör. Språket är ett verktyg för att kommunicera tankar - inte för att skapa dem."
(Min kursivering)
"Argumenten för tänkandets beroende av språket som Benjamin Whorf och andra framfört verkar inte hålla måttet. Det är mycket troligare att språket är ett verktyg för att kommunicera idéer och inte en mekanism för att generera idéerna. Det finns inget stöd för tesen att tänkande kräver ord. Men naturligtvis kan orden fungera som relativt fasta punkter när man skall ta sig igenom ett gungfly av ostadiga tankar."
"Chomsky tar inte hänsyn till den icke-språkliga kontexten och det som görs i den."
"Den språkliga färdigheten är dock ingen självständig 'modul' i vårt tänkande, som Chomsky och filosofen Jerry Fodor har hävdat, utan den är en konsekvens av människans allmänna begåvning för mönsterseende, inlärning och att kunna tolka andras inre världar."
"Jag anser att det bästa sättet att angripa det kommunikativa problemet är att vara pragmatisk: Man vet att man amvänder orden på rätt sätt om man lyckas kommunicera, dvs. om de man talar med reagerar på det sätt man förväntar sig."
" 'Meningen' hos ett ord (eller en utvidgad berättelse) kan på detta sätt härledas ur språkhandlingen."

tisdag 18 maj 2010

Ännu en vandring


I söndags eftermiddag gjorde vi en vandring som kanske kommer att ingå i serien Rekommenderade halländska vandringar.


Vi parkerade i vägskälet ovanför S i Slättagärde och gick sedan den fina grusvägen längs Älvasjöns strand, genom fårbeten, och kom ut på vägen förbi gården Älvasjöslätt. Strax efter torpgrunden tog vi den branta skogsvägen upp på Äskeåsarna och orienterade oss sedan med GPS:ens hjälp över kalhygget på toppen till ett vattendrag som vi följde och genom omväxlande gran- och bokskog ner till vägen vid Björkasjö.


Sedan asfaltsvägen västerut förbi Skogshagen och Mjällsjön fram till vägskälet, där vi tog av mot Stegared. Just före det andra av Stegaredsinhusen (till skillnad mot det första ganska förfallet) gick vi in till vänster längs en gärdesväg över en vall och in i skogen vid ett väl befäst älgtorn. Fortsatte uppåt fram till grinden till en inhägnad, totalt misslyckad, tallplantering. Höll till höger om stängslet, med en djup bäckravin mellan oss och den branta Hiaklitten. En kort bit genom granskog och så ut på en fin betesmark mitt i skogen.

Där möttes vi av markägaren som kom körande i ett fyrhjulsdrivet fordon. Vi pratade en stund om vildsvinens framfart, hur de hade plöjt upp grässvålen.

Vidare skogsvägen förbi Byaberget. Vi kunde inte låta bli att göra en avstickare och gå fram och tillbaka igen för att se på mossen.

Vi genade genom gles granskog ner till Älvsjöns strand igen och så tillbaka till bilen.

Sträckan är ca 12 km, som vi med pauser och fika avverkade på 3,5 timmar.

måndag 17 maj 2010

Zeno om tiden

"Tiden utför sin ödeläggelse enligt en given och grym plan, sedan fjärmar den sig i en välordnad procession av dagar, månader och år, men när den är så fjärran att den undgår våra blickar så försvinner dess ordning. Var timme söker då sin plats inom en annan dag och var dag sin inom ett annat år. Det är därför som ett år i minnet kan synas soligt som en enda lång sommar, medan ett annat är fullt av frossbrytningar. Och kallt och berövat allt ljus är det år där minnet inte förmår att sätta någonting på dess rätta plats: trehundrasextiofem dagar om tjugofyra timmar vardera, alla döda och begravna. En sannskyldig hekatomb.
Stundom tänds bland dessa döda år rätt vad det är ett bloss som belyser någon episod där man först nu upptäcker en sällsynt och balsamiskt doftande blomma ur ens eget liv."

Italo Svevo: Ytterligare bekännelser

lördag 15 maj 2010

Zenos ytterligare bekännelser

Jag återknyter bekantskapen med Zeno Cosini, när jag nu läser Italo Svevos "Ytterligare bekännelser", de efterlämnade kapitel som skulle utgjort en fortsättning på "Zenos bekännelser".

Ett citat, bara. Zeno är nu sjuttio år och reflekterar över de bekännelser han tidigare skrev ner för Doktor S.
Man kan tro att Svevo förutsåg vår tids biografiska trend inom skönlitteraturen...

"Stundom, då det känns som om en del av livet fattas mig, ger jag mig full av åtrå åstad för att söka finna den, men den går inte att återfinna. Jag vet också att den del som jag återgav inte alls är den viktigaste. Den blev viktigast i och med själva nedtecknandet. Och vem är jag nu? Inte han som levde, utan honom som jag beskrev. Ack! Det enda viktiga i livet är att samla sina tankar. När alla insett det med samma klarhet som jag kommer alla att skriva. Livet kommer att bli litteraliserat. Halva mänskligheten kommer då att ägna sig åt att läsa och studera vad den andra hälften har nedtecknat. Självbesinningen kommer att ta tiden helt i besittning, och därigenom kommer tiden att befrias från det verkliga fasansfulla livet. Och skulle den ena halvan av mänskligheten göra uppror och vägra att läsa den andra hälftens grubblerier, så mycket bättre. Var och en får då läsa sig själv. Livet kommer då att framstå mera klart eller mera dunkelt, men det kommer att upprepas, korrigeras och kristalliseras. Det kommer åtminstone inte att förbli vad det varit, utan mening, begravt i samma stund som det väckts, med dagar som går förbi, den ena den andra lik, och som tillsammans bildar år, årtionden, det alldeles tomma livet, i stånd endast att figurera som en siffra i en statistisk tabell över demografisk rörelse."

fredag 14 maj 2010

Vacker stapel

Jag förstår om ni är några som undrar: hur går det med veden? Tack, bra. Lite mer än en fjärdedel av den kommande vinterns förråd är nu vackert staplat, och jag kommer att fortsätta.
För en man med ryggproblem är en sådan här aktivitet något mer än en praktisk angelägenhet. Den har djupa existentiella dimensioner. Man kan se den som en symbol för livskampen. Was ihn nicht umbringt, macht ihn starker, som Nietzsche skrev.
Idag följdes mitt arbete av katten, som snart tröttnade och la sig att sova i solen. Två sädesärlor trippade nyfiket fram och vippade med stjärten och såg ut som om de ville hjälpa till. Jag bedömde dem dock som alltför klena för uppgiften.

Posted by Picasa

Backsipporna

Ännu en dag i långsamhetens tecken. Jag går över nya bron och en bit bort längs en gärdesväg betraktar jag "ett av markens och vårens äldsta trick" - nej, inte Tranströmers blåsippor, men backsipporna.
Posted by Picasa

torsdag 13 maj 2010

En stilla dag, en bra dag

"Det första man i ensamheten kommer till är uppgörelsen med sig själv och det förflutna. Det är ett långt arbete, det, och är en hel uppfostran i självövervinnelse. Men det är ju det tacksammaste studium att känna sig själv, om detta är möjligt. Man får visserligen anlita spegeln ibland, i synnerhet nackspegeln, ty eljes kan man inte veta hur man ser ut på ryggen."

En tyst och stilla Kristihimmelfärdsdag. Större delen av dagen är jag ensam. Jag städar och staplar ved. Plockar och röjer. Läser några sidor. Allt i långsam takt.

Går ner till betesmarken och gamla bron. Det regnade tjugo millimeter igår. Det är fuktigt i luften. Lite varmare idag. Det nysådda har kommit upp och lyser i gröna rader.

Jag beundrar ladusvalorna som pilar runt, när de dyker ner mellan alträdens grenar vid ån, flyger skickligt en decimeter över vattenytan. Ett dukat bord för dem, nu när regnet hänger i luften.

Ute på gärdet ser jag ett gravandspar. En storspov landar med en utdragen drill bland stenarna i betesmarken. Det är stilla. En bra dag.

Vem som skrivit de inledande raderna om ensamhet? Det får bli en litterär tävling. Som vanligt vinner man bara ovansklig ära. Det är en författare som jag inte läst på kanske trettio år, dumt nog, inser jag när jag bläddrar i den slitna, häftade volymen.






tisdag 11 maj 2010

Språket igen

Jag fortsätter av och till med mina lekmannafunderingar kring det här med språket.
Ett lästips från Gunnar i föregående inlägg, Terrence Deacon: The symbolic species - the coevolution of language and the brain (1997), fick mig att forska lite (dvs googla...) och jag hittade den här intressanta intervjun/diskussionen.

Den rör sig över vida fält och jag vill inte påstå att jag förstår allt. Men det är intressanta tankar om det talade språkets och skriftens uppkomst ur sociala behov. Biologiskt var allt förberett, den mänskliga hjärnan fanns där, vad som behövdes var behovet: en komplex social miljö, en viss befolkningstäthet, sociala strukturer, kanske handel.

En mycket intressant fråga är den om det mänskliga tänkandets och språkets förmåga att behandla det som inte är för handen i talsituationen.

"David Boulton: Was there an abstract sense of the not now before there was a language to mediate it?
Dr. Terrence Deacon: I think there was not necessarilly a sense of the not now. The question is do you invent words to represent something you're thinking, or do the words help you think things that you couldn't have thought before you had them?"

(Min kursivering)


lördag 8 maj 2010

"barnena leker tyst med ord på golvet"

"blommorna lutar sig mot natten och lampan spinner ljus
i hörnet spinner katten yllegarn att sova med
på spisen snarkar kaffepannan då och då med välbehag
och barnena leker tyst med ord på golvet"

Gunnar Ekelöf: Sent på jorden (1932)

fredag 7 maj 2010

Det är inte sant att det finns ord för allting


"Det är inte sant att det finns ord för allting. Att man alltid tänker i ord är inte heller sant. Ännu idag tänker jag mycket utan ord, har inte hittat några, inte i bytyskan, inte i stadstyskan, inte i rumänskan, inte i öst- eller västtyskan. Och inte heller i någon bok. Människans inre sammanfaller inte med språket, det drar iväg med en, dit orden inte når. Det är ofta det avgörande som inte går att uttrycka med ord och impulsen att tala om det fungerar bra, därför att den skyndar förbi det."

Herta Müller: "Kungen bugar och dödar".

Jag läser och läser om. Denna förtätade bok om förtryck och språk, om barndom och språk, om överlevnad och språk.


onsdag 5 maj 2010

På banken

Dessa dagar flyter förbi nästan utan läsning. Några sidor här, några där.

Förra veckan gick jag till kommunbiblioteket för att låna Magnus Florins "Ränderna". Den fanns inte. Jag lånade istället samme författares "Trädgården" (1995) och "Cirkulation" (2001). De har jag läst.


Skriv en realistisk roman om en svensk bankmans liv. Hela hans yrkesliv utspelas på banken, från en blygsam start längst ner i hierarkin, ungefär från tidigt 1900-tal och framåt. Den långsamma karriärvägen, fylld av intressanta interiörer och vardaglig bankdramatik. Belys den tekniska utvecklingen, samhällets utveckling, bank- kreditmarknadens utveckling, kasta rentav in lite bankfilosofi. Och så bankmannens inre liv, hans giftermål och familjebildande, barnen…

Trehundrafemtiofyra sidor. Fylligt berättande, heltäckande, fängslande. En roman.


Ta sedan bort större delen av texten, ja, i stort sett allt utom replikerna. Återstår 154 glesa sidor. Då har du, ungefär, Magnus Florins "Cirkulation".


Den består av repliker, yttranden, notiser. Så här kortfattat kan det vara:


"Elin och jag fick en dotter."


"Elin och jag fick en son."


De som yttrar sig är (förutom berättelsens jag): Direktören, Vaktmästaren, Förste kamrern, Direktionens sekreterare, Första kassakontrollanten, Andra kassakontrollanten, Extra ordinarie kassakontrollanten, Lånekamrern, Huvudkassören, Valvkamrern, Huvudkassörens biträde, Bankinspektören, Lånekamrerns biträde, Huvudkassörens biträde, Säkerhetskamrern, Förvaltningskamrern, Skrivcentralchefen, Skrivcentralens kamrer, Överstäderskan, m fl.


Replikerna och yttrandena handlar hela tiden om förhållandena på banken.


Utvecklingen belyses genom omnämnandet av bl a Bokföringsmaskinen Continental, Sundstrands helautomatiska bokföringsmaskin, präglingsmaskiner av modell Adrema, kalkyleringsmaskiner av märket Monroe, modell MA-Triplex, hålkortssystemet Powers, hålkortsmaskiner av märket Hollorith, elektriska skrivmaskiner med korrigeringstangent, telebank, etc.


En omfattande research måste ligga bakom denna text.


Jag kan kanske rentav peka på en av källorna.

"Den nya styrelsen beslutade att donera medel till skulpturen 'Badande ungdom'." (s. 87)

Jag läser i jubileumsskriften "Varbergs sparbank 1836-1986", Varberg 1986, s. 49:

"Genom donationsmedel kan sparbanken sägas ha del i Bror Marklunds skulptur 'Badande ungdom' på torget framför huvudbyggnaden."

Vad "handlar" då "Cirkulation" om, egentligen? Jag tror inte det är Florins avsikt att skriva en realistisk text, i alla fall. Det mystiska i pengarnas och de ekonomiska värdenas roll? Bankbyråkratin som en allegori över människans roll i samhället? Det absurda i vårt samhälleliga rollspel, i våra yrkesroller? Kanske.


Valvkamrern, t ex, tycks leva ett alldeles eget liv nere i sitt valv:

"Jag gick ned till valvkamrern. Han satt i sitt valv med ryggen mot valvdörren och läste i sina reseskildringar. Jag tror inte att han uppfattade att jag stod där. Jag tror att han sjöng."

Är det då en bra bok? En läsvärd bok? Nej - och ja. Det finns något mekaniskt här, som inte tilltalar mig. En idé som är perfekt utförd. En språkmaskin som i och för sig är snillrikt konstruerad och som rasslar på oklanderligt, men som är just - en maskin.

Å andra sidan är jag inte okänslig för absurditeterna i tillvaron - och i en så strikt regelföljande mänsklig aktivitet som den ekonomiska, i penningcirkulationen, finns det mycket som kan te sig absurt. Och det är en friktionsfri läsning, som just i sin återhållsamhet, i sina lakonismer, öppnar för läsarens eftertanke. Vilket väl är författarens avsikt.


(Fotona: Varbergs sparbank och Badande ungdom)

tisdag 4 maj 2010

Ännu en vandring...

Jag vågar mig på en vandring till - för att det kanske kan inspirera någon, men mest för att testa Picasa som bildhanteringsprogram. (Ännu en bit in i Googles stora gap...). Jag har haft problem med att föra över den nya kamerans tunga bilder till bloggen. Nu ska man kunna förstora bilderna igen. (Nähä, inte den andra...)
I alla fall. Även lördagen 2 maj blev en vandringsdag, om än inte så långt, kanske 9 km. Vi utgick från Varmanshuvud, bara hundra meter från platsen där vi åt lunch dagen före. Vid denna skylt började vi gå mot Köinge.
Först en skogsväg, sedan knappt skönjbara hjulspår upp genom en öppen, fin bokskog, sedan bara svaga indikationer på var stigen gick. Vi fick använda gps:en för att hålla oss mellan Mjällbjärsbranten och sankmarken innan vi kom på en skogsväg igen, ner mot Stenliden och Skogshagen.
Därefter asfaltsvägen västerut längs Mjällsjön och i vägskälet med Åkullavägen gick vi mot nordost in på en skogsväg förbi Stegareds ramsåg mot det fina lilla torpet norr om Mjällsjön (som vi bestämde oss för att köpa om det blir till salu), men innan vi kom fram dit vek vi av till vänster och kom ut på vägen mot Åkulla. Efter bara femtio meter in till höger på en skogsväg genom ett kalhygge och sedan uppför en mycket brant backe. Men dessförinnan åt vi lunch i solen med detta skogspanorama framför oss.
Vi letade oss genom skogen ner till en skogsväg strax söder om Bockstens mosse. Vi bestämde oss för att göra ett besök på platsen där Bockstensmannen hittades. Besöket blev lite längre än tänkt, för i en bil på parkeringen satt Owe Wennerholm, den idoge forskaren, och vi fick en halvtimmes både lärd och spännande redovisning av hans alternativa teori om vem Bockstensmannen var och hur och när han mötte sitt öde.

Posted by Picasa

måndag 3 maj 2010

Vandring 1 Maj - med Veckans backstuga

Det finns en risk för att denna blogg klassas som en mellanhalländsk vandringsblogg - och helt förlorar sin finkulturella status. Men jag tar gärna den risken

Denna mulna och blåsiga och inte särskilt varma första majdag gick vi inte i något demonstrationståg. Vi körde till Björkasjö och ställde bilen vid Stenliden. Vi gick väster och norr om sjön och sen upp mot det vackra Björkekullen, där vi strosade runt lite.



















Vidare mot Svartrå och sen vägen mot Åkulla. Denna smala, slingrande grusväg genom skogen var en gång huvudstråket mellan Småland och Halland. Strax före Varmanshuvud satte vi oss i en backe med fina odlingsrösen och åt lunch. Solen värmde, men vinden var kall. Sen tog vi den välhållna skogsvägen upp förbi Öarna och strax före Grönemad stannade vi till vid Veckans backstuga: Britas sten. Tack vare hembygdsföreningen väl dokumenterad.
En ganska rejäl vandring, väl en mil.
Här några bilder:


Helgen utan Internet

I fredags eftermiddag grävdes en kabel av ute vid vägen. Det blev en helg utan fast telefoni och utan Internet. En helg fylld av umgänge, vandringar, utearbete och läsning.
Hur det ser ut i eftermiddag när jag kommer hem vet jag inte. Vi bor ju på landet.